Irritation

 

Varför ska flugorna surra runt när sommaren ändå är över? Har de lagt ägg nu som kläcks så fort värmen från elementen sprider sig i stugan? Jag vill sitta här vid lampan och läsa ifred utan en massa äckliga bakteriehärdar som kleggar omkring. Jag rusar upp för att slå ihjäl en fluga, smyger med den elektriska racketen längs fönstret. Då gömmer den sig mellan gardinen och den upprullade markisen. Där sitter den och glor på mig med sina facettögon. Jag ger upp och sätter mig igen. När solen lyser upp fönstret ser jag att det är fullt av alla fluglortar. Tanken på fönsterputsning får mig att slå runt med racketen några varv till. Jag lyckas ta en fluga. Den grillas på elnätet. Lukten talar verkligen om vad det är – en spyfluga.

Varför ska jag ha ont i foten? Jag vill inte begränsa mig. Kroppen och inte minst själen behöver pulshöjande aktivitet för att komma i harmoni. Nu kan jag inte springa längre. Det går knappt att gå en promenad utan att fotknölen rister till och vadmuskeln skriker. Jag vill kunna ta ut stegen och dansa frigörande i mindfullness, inte bara vara försiktig hela tiden. Jag hatar det! Till och med sjukgymnasten ser lite uppgiven ut när hon klämmer på min fot. Ett halvårs laserbehandling har inte hjälpt. Kanske kan en kollega göra något föreslår hon. En second opinion är ju alltid bra säger hon med ett leende som vill säga en sak och ögon som talar sanning d v s ”det här kan ta år att bli av med”.

Varför ska Trumps  hat spridas över världen? Går det inte att stoppa den mannen? Jag hittar inte orden längre för mina känslor. Människoförakt, lögner, maktfullkomlighet. Det kryper i kroppen bara jag ser en bild av honom. Och hur han har behandlat Coronapandemin, det är ju bara ett skämt. Ett skämt som tar död på tusentals människor. Han är den största narcissisten någonsin. Hur kan några över huvud taget rösta på honom? Dessutom kommer han inte att vilja släppa makten ifrån sig. Det är ju helt galet!

Nej, jag står inte ut! Maken föreslår en kopp te. Jag vet att det är ett trix att få mig på bättre humör. Först lyssnar jag inte, men okej om han sätter på vattenkokaren, så kan jag leta fram något te. Svart ska det vara! I skåpet ovanför spisen hittar jag en papperspåse från Java tehandel med ”India Finest Blend”. Jag mäter upp fyra teskedar till tekannan. Som tur är har vi med oss mjölk, som jag häller upp i gräddsnipan. Sedan sätter jag mig och läser vidare i Dagens Nyheter medan flugorna går till ny attack. Min suck möts av ett höjt ögonbryn från maken, som häller på det kokheta vattnet i kannan. Han sätter timern på fem minuter.  Sedan mumlar han något om att han ska fixa något i båten och försvinner ut med något mätinstrument i en plastkasse.

Efter fem minuter piper timern. När jag reser mig kniper det till i vaden igen. Jag tar upp tesilen, plockar fram min kopp och återvänder till soffan. Flugorna försvinner bort mot lampan över diskbänken. Jag häller upp lite te och mjölk från gräddsnipan som i vanlig ordning droppar ner på bordet när jag stället tillbaka den. Efter den första koppen lättar sinnet på något konstigt vis. Jag lägger upp foten i viloläge på soffbordet. Den lyckas komma i en position där den inte värker. Paddan med Dagens Nyheters bild av Trump har slocknat.

När jag är inne på andra koppen te hör jag svagt fågelkvitter. Det verkar ändå som några fåglar vill kommunicera trots att det snart är vinter. Björkarnas löv ligger i gulddrivor längs diket. Havets vågor bryter i blågrått långt borta bakom några tallar.

Jag tänker på kvinnan jag mötte för ett par dagar sedan. Plågad av sin våldsamme man hade hon fått komma och bo i kvinnojourens skyddade boende. Hon hade med sig sin femåriga dotter. Vi pratade en liten stund. Hon fick inte gå ut eftersom mannen kunde vara ute och leta efter henne om det på något sätt läckt ut vart hon tagit vägen. Hon hade tusen frågor i huvudet: kan jag hämta mina saker, jag har inte kläder, jag måste fortsätta min kurs, min dotter måste få gå i skolan. Om en fluga hade surrat runt vid fönstret hade det inte stört henne.

Jag tänker vidare på min fot. Kan det vara ett sätt för mig att träna tålamod, vara rädd om min kropp, hitta nya vägar att träna kroppen och finna ro i själen? Jag kan ju i alla fall gå, jag har en sjukgymnast, en kiropraktor och en massör om det skulle behövas för att lindra min smärta. Lite fjuttigt känns det att klaga så mycket.

Och Trump. Jag kan ju inte påverka någonting i den amerikanska politiken. I USA röstar de som bor där. Tyvärr kan jag inte påverka hur registreringen av röstberättigade ska gå till heller. Ibland kan man inte göra någonting – bara notera och acceptera även om det kryper i kroppen.

Jag hör maken komma i trappan utanför huset. Han tittar in genom fönstret och vinkar. Jag vinkar tillbaka. Han vet att han inte ska kommentera och säga att jag ser gladare ut efter en kopp te.