Min berättarblogg

Alla mina barn Alla mina barn som har ockuperat min kropp. Hur ska jag få ut dem? De klöser sig kvar med vassa naglar och suger sig fast som sugproppar inuti min kropp. Varför vill de inte lämna mig och kliva ut i verkligheten? Att möta vuxenlivet måste alla förr eller senare, men så här kan det inte fortsätta. Det har i alla fall blivit några sprickor på senare tid där några huvuden tittar ut. Jag försöker tänja på kroppen så att glipan succesivt blir bredare och bredare. Vi tittar på blommor och lyssnar på fåglar. Ibland sätter jag på Rapport för att ge dem lite nutidsorientering. Då hörs oftast ett lätt snarkande ljud och jag blir själv sömnig. Mitt senaste knep är att locka med reggaetoner som jag vaggar runt på golvet med. Det känns som en och annan unge ramlar ut av ren nyfikenhet. När jag berättar för min terapeut blir hon nollställd i ansiktet. Det här kan hon inte begripa och visst är det märkligt att mina barn inte vill släppa mig, jag som har gjort allt för att de ska

"Bara vara" del 2 Hon dryper ner vid köksbordet medan dropparna från det nytvättade håret rinnande nedför ryggen. Morgonrocken är åtsnörd av skärpet så att hon kippar efter andan. Ett litet glas med tomatjuice står framför henne. Hon tar en klunk, smaklökarna drar ihop sig och hon grimaserar illa. På bordet ligger hennes laptop öppen och redo. Hon tittar ut genom fönstret mot innergården och ser skatorna i sälgen som sliter i samma pinne medan de kraxar och flaxar mot varandra. Hon öppnar laptoppen och loggar in. Hon börjar svettas och allt kommer över henne igen.   När hon ser ner på händerna har naglarna börjat växa ut till sylvassa klor som på en lokatt. Hon andas allt häftigare och tänker nu eller aldrig medan klorna kastar sig över tangenterna. Hej Klara! Äntligen ska du få höra vilken hopplös människa du är, och det är jag som ska leverera den sanningen. Ända sedan gymnasiet har du sett ner på mig med din högfärdiga attityd. Så fort jag sagt eller gjort någo