Vattentankar

Att duscha är det värsta jag vet. Vattnets strilande får mig att kvävas, värre än kallsupar när sjöns vågor slår in i näsan. Ända sedan jag var liten talades det om duschandets renande effekt. Strålarnas kristaller skulle leta sig in i varje por på skinnet och borra sig ner genom hudlagren. Virvlarna i porernas botten tog med all smuts upp till ytan på mitt bleka skinn där Barnängens tvållödder skulle döda alla bakterier. Mamma skötte både vattenkranar och tvål. Efter en lång övertalning, speciellt efter fotbollsträningarna, tvingade hon mig över badkarskanten och vred på duschkranarna, både den varma och den kalla samtidigt. Men, det vet ju alla vilket vatten som får övertaget. Ja, just det, det iskalla vattnet kommer först. Då vred jag snabbt på det varma för fullt. Snart skrek jag av rädsla att bli skållad och att allt mitt skinn skulle ramla ner i badkaret som en röd sörja. Tårarna rann mer än duschen och mina vrål ekade mot de grå kakelplattorna. Till slut var jag tillräckligt blöt för att mamma skulle tvåla in mig. Speciellt armhålorna fick ett par rejäla omgångar. Efter första intvålningen och sköljningen stack hon in näsan i armhålan för att känna om det var tillräckligt. Oftast var det inte det. Proceduren togs en gång till för att säkerställa total utplåning av svettlukt. Underlivet och stjärten fick jag tvätta själv. Då vände hon sig liksom bort och vek ett par redan vikta handdukar för att inte genera mig. Fötterna glömdes oftast bort i första vändan. Jag hoppades alltid att hon hade glömt dem, men det hände aldrig. Då fick jag sitta ner på badkarets botten medan hon skrubbade dem med en nagelborste i naturmaterial. Jag sprattlade och vrålade så högt att pappa ryckte upp dörren och skrek:

-         Håll käften, annars blir det rotborste på hela kroppen. Du ska väl inte lukta som en dynghög heller?

När han stängt dörren och gått iväg blev mamma alltid mjukare mot mig. Hon spolade snabbt av fötterna och hämtade det största badlakanet från elementet. En kort stund fick jag krypa in i den varma famnen och hon gnuggade mig lätt på ryggen. Jag kunde känna hennes doft av kärlek som en lätt smekning, som fanns, men sällan bröt igenom den tvekande ytan. Även om jag närmade mig tonåren fick jag sitta i hennes knä. Jag försökte veckla ihop mig så gott det gick för att få plats i hennes famn. När jag kom så där nära såg jag hennes bruna ögon inramade med lätta skrattrynkor. Hennes hår var då fortfarande kolsvart, utan de grå slingorna som senare lade sig som spindelnät över huvudet. Om jag lyssnade riktigt noga när jag lutade mig mot henne kunde jag höra ramsan som vi brukade sjunga när jag var liten satt i hennes knä. Prästens lilla kråka skulle ut och åka, än slank han hit och än slank han dit och slank han ner i diket.  Just på ner i diket släppte hon ner mig mellan sina ben för att sedan snabbt dra upp mig igen. Det var så spännande varje gång, även om jag visste precis vad som skulle hända.  Sedan stramade hon upp sig med ett ryck och sa:

-         Se till att bli torr och gör rent efter dig. Glöm inte att hänga upp handduken.

Allt det där tänker jag på nu när jag glider ner i badkaret. Badtermometern visar plus 38 grader. Lite för hett att krypa ner i, men kroppen längtar efter riktig värme. Den suger åt sig hettan och musklerna börjar slappna av. Badskummets doft är lätt blommig med en ton av sandelträ. Bit för bit kurar jag ihop mig. När jag sitter på huk tar jag tag i badkarskanterna med armarna och sätter mig sedan ner på rumpan. Lungorna tar ett snabbt andetag inåt och darrar till. Jag sjunker ner i badkaret och lutar huvudet bakåt. Näsborrarna puffar ut luft som blandar sig med ångan i badrummet. Både fönstret och spegeln är liksom sprayad av imma. Så här ska en tvagningsritual gå till, tänker jag.

I morse vaknade jag på fjället med vattendroppar på insidan av tältduken och en liten rännil vid sidan av liggunderlaget. Jag hade mött regnet redan vid tretiden på natten när jag gick ut för att kissa. Då fanns bara en orange solstrimma som försökte vinna i kampen med de lila och mörkgråa molnen, som släppte sitt blöta innehåll. Först som små lätta prickar, som blåste omkring i vinden, sedan allt större vattenbehållare som slog mot ansiktet när jag drog igen dragkedjan på tältet.

Jag försökte somna om i väntan på att regnet skulle upphöra. Det var ingen idé att gå ut i regnet - bättre att vänta. När jag vaknade igen hade rännilen under mig stigit till ländryggen. Jag kände med handen längs högra sidan. Plaskblött, brukar man säga. Här plaskade verkligen handen omkring mudden på min långärmade undertröja och drog girigt åt sig regnvattnet. Oavsett läget i tältet visste jag att jag måste äta min gröt innan jag gav mig av. Ryggsäcken stod stadigt på en sten i förtältet. Där plockade jag ut skjorta, vandrarbyxorna och rena sockar. Kängorna var lite fuktiga, men ändå okej. Det kommer att bli värre, tänkte jag medan jag tände gaslågan på trangiaköket och kokade min havregrynsgröt i fjällvatten från min lilla vattenflaska. Vattnet räckte till en kopp blåbärste och jag tänkte att jag kan nog behöva lite varmt inombords inför dagens vandring.

Jag vek ihop sovsäcken och liggunderlaget och packade ner dem i ryggsäcken. Sedan rev jag tältet inifrån innan jag tog på regnstället. Jag öppnade tältet och kröp ut. Där möttes jag av en fors som gömt sig i ett veck på tältduken. Den rann direkt innanför kragen, ner längs skuldrorna. Kroppen riste till men vattnet värmdes snabbt upp av min egen värme. Jag drog upp tältpinnarna och försökte vara noggrann med att kolla så att ingen pinne gömt sig bland dvärgbjörkarna. Glasögonen var inte till någon större nytta, det var bättre att kika över skalmarna. Som tur var fanns min kompass i fickan på jackan och jag visste riktningen tillbaka till fjällstugan. Jag skulle gå åt sydväst för att komma tillbaka till leden och därifrån var det lätt att följa de röda trämarkeringarna.

De svarta molnen låg utvräkta över fjälltopparna. Dimmorna sökte sig ner i dalarna. Naturen som under gårdagen hälsade besökare välkomna ville nu skrämma iväg, visa sin makt. Efter en stund började det blåsa, kapuschongen åkte av huvudet och vattnet spikade hårt in i ansiktet. Jag drog upp den igen och drog åt så hårt jag kunde. Tack och lov, tänkte jag att jag har en regnjacka som tål det här. Efter en stund var det som att komma in i en meditation. Fötterna traskade av sig själva och jag märkte inte regnet längre. Just fötterna plaskade i skorna, men det sögs liksom upp av strumporna. Jag var i en blöt kokong, men visste att jag var på rätt väg. Inget fanns att oroa sig över, jag skulle komma i säkerhet bara jag följde min kompass. Framåt lunchtid nådde jag fjälleden och följde den tillbaka till stugan. I nedförsbacken blev benen som trästyltor. Det värkte i lårmusklerna och deras illskrik nådde mig för varje steg jag tog. Tårarna började rinna och blandades med regn och snor. När jag såg stugan blev jag osäker på om det verkligen var mitt hus eller om det var en hägring. Mina ben verkade trots allt hitta vägen genom sälgbuskarna och jag nådde min röda dörr. Väl inne i huset ramlade alla kläder av mig i en blöt hög i farstun. Jag satte mig ner på golvet. Hela kroppen skakade och tänderna skallrade.

-         Mot badrummet, sa jag till mig själv flera gånger.

Till slut fattade hjärnan att jag skulle resa mig och gå in i badrummet. Där vred jag på kranarna, hällde i badskummet och kröp direkt ner för att låta vattnet bit för bit inta min kropp. Det var som att komma till en annan värld, den varma kärleksfulla världen med lavendeldoft i ångorna. Mitt jag återuppstod igen och hjärnan började fungera. Och nu har jag legat här en god stund. Tankarna faller hit och dit. Ännu finns det vatten kvar i varmvattenberedaren så att jag kan fylla på för att hålla den varma nivån en liten stund till.  Jag lutar huvudet tillbaka låter det komma under vattenytan. Öronen fylls av bubblor och jag tänker på hur underbart det är att simma ryggsim. Man blir omsluten av vatten som porlar mot huvudet samtidigt som andningen hjälper till att hålla kroppen flytande. Kanske har det något att göra med fosterstadiet, när jag svepte omkring i mammas mage. Musik kan också vara som vatten som sköljer över sinnet i olika intensitet. När jag öppnar mig för musiken får den flöda genom hela kroppen. Rytmen är som vågor, ibland skakar det om, ibland lugnar det ner. Jag tänker vidare på min mamma och den där goda värmen när hon stoppade in mig i badlakanet. Nu är hon borta sedan länge. Till slut var det jag som fick hjälpa henne att duscha. Det var ingen lätt match, hon vägrade och skrek. Kanske blev det inte så noggrant med tvättningen, men jag sköljde av henne i alla fall. Efteråt stoppade jag in henne i ett stort frottébadlakan och höll om henne i min famn. Då kunde jag få en blick av samhörighet från henne.

Ett slurpande ljud väcker mig i tankarna, proppen har gått ur badkaret. Jag ligger naken på botten. Vattnet är snart slut.  Jag reser mig upp, torkar mig och tar på badrocken. En suddig figur skymtar till i spegeln. När jag går fram och torkar bort imman med handen ser jag det svarta håret, de bruna ögonen och leendet. En glad person ler mot mig. Jag tar på mig glasögonen och ser att det är ju jag som ser så där glad ut, torr mjuk och välmående.