Snöbollen

-          Pappa, hur känns snö?

Kiara pekade mot en affisch utanför museet. Hon stod på tå för att försöka se in över gallergrinden. De svarta hårlockarna dansade runt i vinden och lade sig som en fladdrig gardin över ögonen. Hon drog upp kapuschongen på regnjackan medan hon sökte pappans blick.

-          Ja, du Kiara, det är svårt att beskriva, men det är liksom kallt och håller du det länge i handen så blir snön till vatten.

-          Jag har vantar, mammas gamla, sa Kiara och drog upp ett par lovikkavantar med röda och blå tofsar som hängde ner på sidorna.  

Pappan kramade sin dotter.

-          Ja, med de där vantarna kommer du inte att frysa.

Far och dotter tog sig sakta framåt i kön till biljettluckan. Kiara höll sig helt nära sin pappa. Hon hade längtat hela hösten till den här resan till Snömuseet i Kolmården. Pappan hade berättat om hur det var när han var liten, innan den stora översvämningen. Då hade pappan rest med farmor och farfar till något som hette ”fjällen” när det var vinter.  Hon hade fått se bilder på all packning som de hade med sig. Det var skidor, pjäxor och massor med mat. De hade tjocka kläder, mössor och vantar. Där bodde de i en stuga med snö upp till fönstren och bakom huset låg det som pappa kallade fjällen. Det var höga berg med snö där en slags traktor åkte omkring och plattade till den så att människorna kunde åka på sina skidor i full fart nedför. När de skulle uppför den höga backen igen fick de hålla i ett handtag som drog dem hela vägen upp.

Äntligen var de framme vid biljettluckan. Därefter klev de genom en tunnel med flera tjocka plastdraperier. Efter varje plastdraperi bredde frosten ut sig mer och mer med sina slipade kristaller. Pappan sneglade på sin dotter för att se om hon frös. Men, Kiara hoppade framåt med hoppsasteg och hennes kinder blossade som ljusmarschaller en nyårsnatt.

Vid det sista draperiet stod en vakt med fårskinnsväst och kängor där ullstrumporna stack upp ovanför kanten. På huvudet hade han en toppluva neddragen över öronen. Hans glasögon immade igen, så han fick ta upp sin näsduk och torka dem för att kunna kontrollera biljetterna.

-          När ni kommer in i snömuseet får ni inte gå utanför avspärrningarna, sade han med en röst som om det var straffbart att inte följa instruktionen. Det är olika stationer där inne och ni måste följa pilarna!

Pappan nickade till vakten, visade biljetten på mobilen och tog Kiaras hand. Pappans hand var så svettig att hon nästan tappade taget. De hjälptes åt att föra draperiet åt sidan och tog steget in i ett oändligt vitt landskap. I taket lyste stjärnorna, ett norrsken svepte fram och tillbaka över himlen med ett dån som fick Kiara att snabbt krypa in i pappans famn.  Ett fjäll med miljoner snöflingor bländade dem när de stod på tröskeln till snöriket.

Tystnaden lade sig över besökarna. Det var som om de kommit in i en helgedom, en plats från förr i tiden, en plats för gamla minnen som fanns längst in i medvetandet. Och för barnen något overkligt som blev verklighet.

När de kom fram till slutet av museet fanns en stor hög med snö. En vakt stod och delade ut papperslådor med en liter snö till var och en. När Kiara kom fram böjde sig vakten ner. Han överlämnade lådan och hennes leende fick mannen att öppna sitt ansikte för hennes strålar.

-          Varsågod nu kan du göra din snöboll, sade han och klappade henne på kinden.

Hon tog lådan åt sidan och satte sig ner på huk. Där tog hon av sig vantarna och klappade snön med alla sinnen på helspänn. Det var som när hon var liten och var i sandlådan. Då ville hon också känna först innan hon grävde med sin spade. Sedan tog hon en näve med snö och klämde ihop den i handen. Snöbollen tog form mellan hennes händer. Sedan stoppade hon den i fickan och gick mot utgången.

 

Christina Lundquist