Vårmorgon Maria kisar genom ögonfransarna mot solglipan vid rullgardinen. Hon förstår att solen just sträckt sig över horisonten. Fåglarna kvittrar ikapp utanför fönstret. Kvittret är som mest intensivt just när ljuset kommer. Ögonen kan hon stänga, men inte öronen. Hon gör ett försök och lägger sig under kudden. John Blund kastar ett nät av sömnstoft över henne och hon slumrar till. I drömmen kliver hon in i grönskans paradis. Vitsippornas oändliga snödrivor ligger framför henne. Trädens blad, nyfödda och ljust gröna, klibbar på hennes fingrar. Hon ser en vildapel längst bort i den gröna vårtunneln. När hon kommer fram till trädet ställer hon sig på tå för att nå upp till de vitrosa blommorna. Där sticker hon in näsan. Doften är så finstämd och sänder njutning genom hela kroppen. Men det är något som inte stämmer! Blomman har en krydda som är så välbekant, en skarpare ton. Halvt vaken drar hon in näsborrarna och lyfter bort kudden från huvudet. Då hör hon skramlet från köket. K
Inlägg
Den svavelgula himlen Vissa böcker blir som en resa genom tiden. Man kliver på och färdas med starka karaktärer och genom skiftande miljöer. Så känns det att läsa Kjell Westös bok Den svavelgula himlen. Innan jag började läsa undrade jag över titeln: vad menas med den, betyder den något? Färgen återkommer flera gånger i romanen som något huvudkaraktären försjunker i och får lite distans till allt som händer. Det handlar mycket om klass, men så byter perspektivet och själva minnena börjar ifrågasättas. Då tänker jag på minnet och hur vi kan uppfatta en händelse så olika, ibland som ett skydd för något obehagligt. Så blir det för huvudpersonen och romanen får ett annat innehåll, andra aspekter på barndomsvännerna, livet och kärleken.
Ett litet steg Ett litet steg för barnet, inte oslagbar, mitt i stjärnan som faller ner, krossas mot marmor. Limedroppar som tårar från mödrarna, en som lämnat, en som väntar – båda längtar. Kroppen leker med lust, sprayar glitter till dig, mig, oss. Men plastfolien stoppar returen studsar tillbaka dropparna till dig, mig oss. Ett litet steg mot det svarta hålet som flyttar sig runt i kroppen. Barnet stångar som stenbocken i jakten på den skyldige, dig, mig oss. Det svarta hålet gömmer sig i hjärteroten, törs inte öppna ögat mot ljuset. Ett litet steg blottar hålet, Värker men har ingen framtid. Barnet öppnar hjärtat och läkandets blodkroppar är redo
Här tittar Jaq fram under filten. Han är bästa sällskapet när dagmatte sitter vid datorn och skriver. Han är en perfekt lyssnare när jag läser högt någon text som trilskas. Han får mig också att lyfta rumpan från kontorsstolen och gå en promenad. Då hoppar han upp och buffar mot mina ben uppfodrande och vill att jag ska säga de magiska orden: "Ska vi gå ut?". Efter promenad och det obligatoriska hundgodiset drar han sig tillbaka under filten igen och snusar gott.
Lördagsmorgon Anna tar pressobryggaren och sätter sig ner vid det runda köksbordet. Gula tulpaner, som vänt sig mot ljuset, står i en keramikvas mitt på bordet Solen bländar henne när hon tittar ut genom fönstret. Där klänger talgoxarna på fågelmataren i jakt på färska solrosfrön. Hon drar åt badrocken med skärpet och frottén torkar hennes porer efter duschen. En grå hårslinga hänger ner på kinden, fortfarande blöt. Hon tvinnar slingan lätt och sätter den på plats bakom örat. Fötterna är instuckna i fårskinnstofflor, som värmer hela kroppen. Hon har dukat upp med croissanter, herrgårdsost och fikonmarmelad. Tidningens trycksvärta stiger upp i näsan. Idag blir det ingen snabbläsning på mobilen, tänker hon. Nu har jag gott om tid att läsa alla delarna och kanske till och med börja på lördagskrysset. Hon häller upp kaffet i sin blå morgonkopp, drar in doften av mörkrostade bönor och tar en första klunk, den bästa på dagen när hjärnan kvicknar till och själen kommer i balans. Hon b