På ängen

Varför ska jag stå vid det här rostiga stängslet? Vi är ju mjölkade nu och ska få skutta iväg på klöverängen. Grinden är låst. Det ska bonden göra varje kväll. Men, jag tror att han börjar bli senil. Inte var klockan sex i morse när han kom med overallen över pyjamasen för att sätta igång mjölkningsmaskinen. Nehej, hon var nog närmare åtta. Då spände spenarna, så att jag nästan mådde illa. Vi hade råmat en god stund för att väcka honom. Det var allt mycket bättre när hans fru skötte mjölkningen. Hon var alltid i tid både morgon och kväll. Man kunde höra henne redan ute vid dörren på väg in till ladugården. Sedan hälsade hon på alla korna med en rolig ramsa, som hon hade hittat på:

”Rosa gosa kom till morsa. Ge mig ditt vita guld, du som är så huld. Sedan tar vi Blenda, Klara och Hulda innan det är klart med en väldig fart.”

Vi skrattade åt hennes poesi. Men, det tyckte hon var bra.

”Glada kor mjölkar bäst”, sa hon.

Hon brukade alltid klappa om mig när mjölkningen var klar. Då smekte hon längs ryggen och kliade mig mellan hornen.

”Min bästa Rosa Rosenstock. Hoppas att du får en bra dag. Nu ska jag släppa ut er på klöverängen, där gräset är allra grönast”.

Sedan klatschade hon till mig i rumpan. När jag gick på väg ut klingade min lilla klocka och de andra följde efter mig. Vi gick på rad fram till grinden. Där böjde hon sig ner, tog fram sin nyckel från fickan och låste upp för oss. Det var som ett vårligt kosläpp varje dag. Hon hade kunnat ta betalt av turister från staden varje morgon. Vi hade kunnat göra lite extra konster för att öka dagskassan.

Men, en morgon kom hon inte och mjölkade oss. Jag hade hört en tutande bil på natten, så min nattsömn var störd. Jag tänkte att nu blir det nog dåligt med mjölk när jag sovit så illa. Men, jag hade inte behövt oroa mig för det. Timmarna gick och ingen kom för att mjölka oss. Vi råmade oss hesa, men det hjälpte inte. Till slut kom bonden. Hans huvud hängde. Han luktade illa. Har han inte duschat, tänkte jag. Men, det var någonting annat. Lukten var ledsen. Vi kände det allesammans. Han brukar inte vara så talför när han kommer in i ladugården. Men han stannade upp på väg in. När han lyfte huvudet såg jag att det rann tårar nedför kinderna. Han tog upp en smutsig näsduk och snöt sig. Sedan sa han:

”Nu är morsan död. Jag får sköta er i fortsättningen”.

Vi kunde knappt andas när han berättade detta. Vi makade ihop oss och stod helt stilla. Bonden krånglade med mjölkmaskinen. Det tog flera veckor innan han var flink nog att få fast maskinen på spenarna. Jag tror att mjölkproduktionen gick ner efter att hon dog. Vi var också ledsna och saknade henne. Men, det värsta är att bonden har blivit så glömsk. Lantbruksstyrelsen har varit här på kontroll flera gånger. Jag har hört att han har fått något som lät som ”föreläggande”. Det låter inte positivt.

Och nu står vi här och knuffar på den rostiga grinden. Gräset är grönare på andra sidan. Man ser vitaminerna sprudla i växtligheten. Klöverns blommor med nektar, som smälter på tungan får det att vattnas i munnen på mig. Längst bort finns ett rapsfält, som i och för sig är bakom ett strömförande staket. Men, några blommor har smitit in i på vår äng och då brukar jag snabbt ta dem innan Hulda och de andra kommer för att kolla vad jag har hittat.

Jag märker att mina kompisar också håller på att förlora tålamodet. Ibland är det i alla fall bra att ha horn. Jag har inte undersökt det där låset tidigare. När jag böjer ner mig ser jag att det är en ögla över stolpen. Låset hänger löst på öglan. Bonden har alltså inte ens kommit ihåg att låsa ordentligt. Jag försöker trä in öglan på ena hornet. Men, det är väldigt svårt att pricka rätt. De övriga ställer sig bredvid och tittar på. De skrapar lite med ena framklöven i marken. Det blir som en hejaramsa till mig.

”Hej och hå, nu ska det gå”

De upprepar ramsan i en rytm, som får mig i rätt stämning. Jag känner att jag ska klara det. Deras support får mig att våga tro på mig själv. Gång på gång provar jag att lyfta öglan. Till slut får jag till den lilla vridningen av huvudet som behövs. Öglan fastnar på hornet. Jag skakar till på huvudet så att den flyger iväg. I samma ögonblick gnisslar det till när grinden öppnar sig. Vi skuttar till med bakbenen rakt bakåt samtidigt som vi råmar en lyckosång. Sedan rusar vi iväg mot en grönskande dag.