Aprilväder

Hon kom som ett yrväder en aprilkväll med ångbåten från stan. På bryggan stod hennes dejt och väntade. Han hade Rayban-glasögonen på för att inte bländas av solen. Jackan från Nautiska magasinet signalerade mondän skärgårdsbo. Han ville vinka till henne innan båten lade till vid bryggan. Hon hade spanat efter honom ända sedan Ålön genom den saltstänkta rutan. Det var alltför kallt att stå utomhus. Hon hade försökt några gånger att sätta sig på solsidan, men ishavsvinden blåste in henne igen. Hon köpte en kopp kaffe och en ostfralla i caféet. Paprikan såg lite trött ut så den pillade hon bort. Hon såg en röd skugga på osten från den när smörgåsen var på väg in i munnen. Det var många som skulle ut till öarna under helgen. Hon trängdes med en barnfamilj som försökte hålla modet uppe på en treåring. Hon tittade åt ett annat håll. Annars var det alltid så att barn sökte kontakt med henne. Hon kunde egentligen inte förstå varför. Särskilt barnkär var hon inte. Det var en fråga som hon och Hans hade bollat mellan varandra redan på Tinder. Han ville ha barn, det hade han klargjort från början. Hon var mera svävande på om hon ville ha barn. Det var i alla fall inte bråttom. Hon ville vara fri, men i en tvåsamhet, tillsammans med en man. Resa, festa umgås med andra par, det längtade hon efter. Kaffet var förvånansvärt gott. Hennes hjärna fick en kick av koffeinet. Tänk, för ett år sedan, funderade hon. Då var alla båtturer inställda. Ja, hela livet var inställt. Det var som en pausknapp som fastnat i sitt läge och satt fast där vecka efter vecka, månad efter månad. Det var också en sorglig tid. På äldreboendet där hon arbetade blev många smittade. Till slut var hon rädd att inte ha några patienter kvar. Hennes dödsattester samlades i högar så att det nästan blev en rutin att skriva dem. Under hösten var det många som fruktade att det inte ens skulle gå att fira jul med nära och kära. Hon själv hoppades att hon skulle få slippa det. Ett dödligt virus vore väl en perfekt ursäkt. Men efter hand kunde fler och fler lättnader ges på restriktionerna. Till slut började hon faktiskt längta efter sin familj, att få krama dem på riktigt inte bara via Skype.

Det smattrade till på rutan. Ett moln med hagel kastade ner sin kyla. Drivor lade sig på däcket utanför fönstret. Hans hade sagt att hon skulle ha med sig varma kläder. Våren i skärgården är alltid kall.

Hon gick omkring på båten en stund. Tretimmarsresan gjorde henne rastlös. Det ångade av värme från alla passagerare. Första tiden efter pandemin var det ovant att vara nära människor. Den sociala distanseringen hade grävt sig in i hjärnan hos många. Men, för henne var det bara en lättnad. Hon nästan kladdade på andra bara för att få känna mänsklig närhet. Vissa ryggade tillbaka, medan andra gärna kröp in i en kram. Det var då hon äntligen tog tag i dejtingen igen. Hans och hon hade setts online flera gånger, men nu var det dags att träffas ”in real life”.

Det var bara tre bryggor kvar sedan skulle hon stiga i land på ön där Hans tillbringat alla sina somrar sedan han var liten. Hon såg små stugor här och var. Björkarna växlade mellan lila och friskt grönt skimmer. Vattnet var blygrått med små krusningar där båten skar igenom ytan. Hon virade in sig i yllesjalen och gick ut på däck. Luften nästan slog lock i näsan på henne. Hon stod och stampade för att inte frysa samtidigt som hon spanade mot Brokholmen. Just när båten girade fick hon syn på honom. Hon vinkade och hoppade så att han skulle se henne. Han lyfte båda armarna och viftade. Hon kände i ryggen att övriga passagerare följde varje steg hon tog.

Han tog emot henne när hon hoppade av spången som lagts ut mellan båten och kajen. Det första hon tänkte var att han luktade väldigt gott.  Sedan hörde hon hurrarop inifrån båten innan den tutade tre gånger och lämnade ön.

De tog varandras hand och vandrade stigen upp till hans stuga.