Det blev några böcker på bokrean. Jag åker alltid till Näsby Parks bokhandel, Ugglan, efter några dagar för att välja böcker. Det är en fin liten bokhandel med en ägare som kan ge de bästa tipsen. I min bokhög från rean läser jag nu "Ännu ett liv" av Theodor Kallifatides. Han berättar om hur han ger upp skrivandet, lämnar sin skrivarlya och ska försöka leva utan skapandet. Det blir en utmaning som leder hans tankar till livet med familj och vänner i Grekland.
Jag fastande för hans insikter om att vara författare:

"När man börjar värna om sitt skrivande, när man börjar vara författaren, när man hänger sig själv på väggen, då är det redan slut. Det är på samma sätt med skrivandet som men en källa. Man kan skapa fantastiska dekorationer runt en sådan, förfärdiga en vacker fontän, plantera vackra träd. Ingenting av detta får vattnet att springa upp. Det är trycket inifrån mörkret i jordens innandöme som gör det"

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bild
  Vattentankar Att duscha är det värsta jag vet. Vattnets strilande får mig att kvävas, värre än kallsupar när sjöns vågor slår in i näsan. Ända sedan jag var liten talades det om duschandets renande effekt. Strålarnas kristaller skulle leta sig in i varje por på skinnet och borra sig ner genom hudlagren. Virvlarna i porernas botten tog med all smuts upp till ytan på mitt bleka skinn där Barnängens tvållödder skulle döda alla bakterier. Mamma skötte både vattenkranar och tvål. Efter en lång övertalning, speciellt efter fotbollsträningarna, tvingade hon mig över badkarskanten och vred på duschkranarna, både den varma och den kalla samtidigt. Men, det vet ju alla vilket vatten som får övertaget. Ja, just det, det iskalla vattnet kommer först. Då vred jag snabbt på det varma för fullt. Snart skrek jag av rädsla att bli skållad och att allt mitt skinn skulle ramla ner i badkaret som en röd sörja. Tårarna rann mer än duschen och mina vrål ekade mot de grå kakelplattorna. Till slut var jag t
Läs mer
Bild
En både lugn och inspirerande vecka i Palma. Varje dag några haijku, som en resedagbok. Först de arabiska baden: Grön oas arabiska bad vilar lugnt En resa med tåget till Soller: Tuffar fram apelsinerna glimmar droppande regn Och till sist vid Medelhavet: Fötterna  barfota i sand vid havet
Läs mer
  Snöbollen -           Pappa, hur känns snö? Kiara pekade mot en affisch utanför museet. Hon stod på tå för att försöka se in över gallergrinden. De svarta hårlockarna dansade runt i vinden och lade sig som en fladdrig gardin över ögonen. Hon drog upp kapuschongen på regnjackan medan hon sökte pappans blick. -           Ja, du Kiara, det är svårt att beskriva, men det är liksom kallt och håller du det länge i handen så blir snön till vatten. -           Jag har vantar, mammas gamla, sa Kiara och drog upp ett par lovikkavantar med röda och blå tofsar som hängde ner på sidorna.   Pappan kramade sin dotter. -           Ja, med de där vantarna kommer du inte att frysa. Far och dotter tog sig sakta framåt i kön till biljettluckan. Kiara höll sig helt nära sin pappa. Hon hade längtat hela hösten till den här resan till Snömuseet i Kolmården. Pappan hade berättat om hur det var när han var liten, innan den stora översvämningen. Då hade pappan rest med farmor och farfar till något som hette ”
Läs mer