Städade i arbetsrummet bland papper som följt mig sedan 1970-talet. Hittade denna dikt av Göran Sonnevi (ur Det omöjliga). Det märkliga är att dikten talar till mig på samma sätt som Anne Grundel gör i frigörande dans Hon säger: "Det är just nu som du lever ditt liv, så tag chansen". www.fridans.nu/anne-grundel/

Öppningen
Nu öppnar sig
chansen, till ett annat
sätt att leva.
Ska vi ta den?
Ska vi se den klart
i ögonen?

Jag tror att chansens springa är
mycket liten

Den lyser vid tröskeln till en
stängd dörr
som kan öppnas

Den kan bara öppnas av
många människor tillsammans

Och om du inte finns
finns inte jag

Men om jag inte finns
finns kanske du
För vi är många
om vi alls
kan finnas

Jag är här Var finns du, och du?

Du finns med i serien av beroenden
Jag med
Jag skakas Vi bryts sönder
Vi knyts samman
 igen Knyter våra
egna kroppars liv
tillsammans igen
Vi ger inte upp
ens när vi är döda
För vi är många
om vi alls ska finnas

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bild
  Vattentankar Att duscha är det värsta jag vet. Vattnets strilande får mig att kvävas, värre än kallsupar när sjöns vågor slår in i näsan. Ända sedan jag var liten talades det om duschandets renande effekt. Strålarnas kristaller skulle leta sig in i varje por på skinnet och borra sig ner genom hudlagren. Virvlarna i porernas botten tog med all smuts upp till ytan på mitt bleka skinn där Barnängens tvållödder skulle döda alla bakterier. Mamma skötte både vattenkranar och tvål. Efter en lång övertalning, speciellt efter fotbollsträningarna, tvingade hon mig över badkarskanten och vred på duschkranarna, både den varma och den kalla samtidigt. Men, det vet ju alla vilket vatten som får övertaget. Ja, just det, det iskalla vattnet kommer först. Då vred jag snabbt på det varma för fullt. Snart skrek jag av rädsla att bli skållad och att allt mitt skinn skulle ramla ner i badkaret som en röd sörja. Tårarna rann mer än duschen och mina vrål ekade mot de grå kakelplattorna. Till slut var jag t
Läs mer
Bild
En både lugn och inspirerande vecka i Palma. Varje dag några haijku, som en resedagbok. Först de arabiska baden: Grön oas arabiska bad vilar lugnt En resa med tåget till Soller: Tuffar fram apelsinerna glimmar droppande regn Och till sist vid Medelhavet: Fötterna  barfota i sand vid havet
Läs mer
  Snöbollen -           Pappa, hur känns snö? Kiara pekade mot en affisch utanför museet. Hon stod på tå för att försöka se in över gallergrinden. De svarta hårlockarna dansade runt i vinden och lade sig som en fladdrig gardin över ögonen. Hon drog upp kapuschongen på regnjackan medan hon sökte pappans blick. -           Ja, du Kiara, det är svårt att beskriva, men det är liksom kallt och håller du det länge i handen så blir snön till vatten. -           Jag har vantar, mammas gamla, sa Kiara och drog upp ett par lovikkavantar med röda och blå tofsar som hängde ner på sidorna.   Pappan kramade sin dotter. -           Ja, med de där vantarna kommer du inte att frysa. Far och dotter tog sig sakta framåt i kön till biljettluckan. Kiara höll sig helt nära sin pappa. Hon hade längtat hela hösten till den här resan till Snömuseet i Kolmården. Pappan hade berättat om hur det var när han var liten, innan den stora översvämningen. Då hade pappan rest med farmor och farfar till något som hette ”
Läs mer