Hotellfrukost

Medan jag tar en kopp kaffe i hotellets espressomaskin hör jag Jonas säga till Tom ”Nej du, chokladmunkar kan du glömma, du har redan ätit massor med onyttigt på den här resan”. Tom sjunker ihop och jag kan se det där lilla darret på överläppen som han snabbt kamouflerar med ett leende som bildar ett kallt streck i ansiktet.  Mitt hjärta vrider sig i kroppen samtidigt som jag tittar på Jonas för att få honom att fatta att så där kan han inte göra. Vi har rest på semester för att vara tillsammans hela familjen, han får inte förstöra det. Jag fattar inte hur han tänker. Här står vi framför världens läckraste frukostbuffé med yoghurt, exotiska frukter, nötter, dadlar, Serranoskinka, hårda och mjuka ostar, nybakat bröd, våfflor och möjligheten att få sitt ägg eller sin omelett precis som man önskar. Och så alla croissanter, mandelkakor chokladmunkar. Ska barnen bara få titta på det här, inte få äta?

Kaffet skvimpar på fatet när jag bär det till bordet. Där sitter redan mamma och pappa tillsammans med Linda. Mamma nickar ett ”god morgon” medan hon ordnar till pappas skjortkrage. Han ser inte ut att märka hennes lilla justering av hans klädsel. Han är mera koncentrerad på att försöka öppna det lilla smörpaketet som ligger på fatet. Till slut sträcker Linda fram sin hand och hjälper honom att pilla upp fliken på paketet, så att det går lättare att få upp. Mamma ler uppskattande mot sitt yngsta barnbarn, som lyser upp med munnen full av yoghurt. Jag sätter mig ner bredvid Linda och klappar henne på kinden. När jag dricker kaffet sprider sig en bitter smak i munnen. Vad är det här tänker jag, kan de inte göra kaffe här? I samma stund kommer Jonas och Tom. De sätter sig utan att säga ett ord. På Toms tallrik ligger ett ägg och ett par korvar. Jonas har lyckats få sin beställning som han vill ha den – omelett med tre vitor och en gula. Han var så stolt när han med Google translate kunde få fram en översättning på spanska och sedan säga den någorlunda tydligt till kocken.

Solen glimmar i poolen utanför fönstret. Strålarna bländar Jonas som får kisa med ögonen. Kroppen är som en smal planka. Ansiktet gömmer sig bakom ett skägg som skiftar mellan svart och grått. Ögonen går knappt att se där långt in i sina hålor när han halvt blundar mot solen. Där finns egentligen de vackraste bruna ögon jag någonsin sett. Det var ögon som såg mig och som ville ha mig. Han tog hand om mig och gav mig tron tillbaka på att jag skulle kunna leva ett bra liv efter min cancer.  Det fanns inte en medicinsk rapport som han inte hade läst om livmoderscancer. Han hjälpte mig att prata med läkarna för att jag skulle få den bästa vården. Efter operationen levde jag strikt efter de dieter som bäst skulle stärka mitt immunförsvar, så att sjukdomen inte skulle slå till igen. Först var han som en god vän som höll om mig genom all dödsångest, men sedan växte vår kärlek fram och jag visste att han skulle göra allt för mig.

”Hur mår du idag”, frågar Jonas min pappa.

”Tack för att du frågar, det är mycket bättre idag”, svarar han och tar med fingrarna på plåstret.

Jonas och pappa har alltid haft en bra relation. Pappa är förstås lycklig över att Jonas stöttade mig när jag var sjuk. Jonas är alltid korrekt och vänlig mot pappa. Det är som om han känner sig lite underlägsen. Jonas gillar inte att behöva tveka om vad som är rätt och fel. Så har också pappa varit tidigare. Med åren har han blivit mjukare, mera lyssnande. Men, nu verkar det som om han steg för steg kliver in i ett dis, kanske skönt också, för honom.

Mamma har verkligen försökt att tycka om Jonas. Men, jag minns den där första middagen hemma hos dem när hon försökte lätta upp stämningen med lite historier från mina tonår. ”Tänk när Lisa var ensam hemma en helg och bjöd in alla klasskompisar på gardenparty. Det slutade ju med att grannarna ringde störningsjouren som fick komma och lugna ner det hela”, berättade mamma glatt. Jonas bara gapade och frågade ”Men Lisa, du vet väl att det ska vara tyst efter klockan 22 i ett villaområde?”. Då skrattade vi allihopa för vi trodde att han var ironisk. Men, jag förstod sedan att han menade allvar. Det insåg mamma också. Och från den stunden har hon alltid varit vaksam mot Jonas precis som om hon vill försäkra sig om att allt är bra mellan honom och mig. Sedan barnen kom och hon blev mormor gör hon allt för att Linda och Tom ska få ha roligt och glädjas så mycket som möjligt.

Jag har hoppats så mycket på den här resan, att det skulle kunna göra vår familj till en helhet. Speciellt med tanke på att det kan vara sista gången som min pappa klarar att flyga. Det höll ju på att gå illa. I trappan upp till planet snubblade han och slog i huvudet. Som tur var kom han på fötter igen och behövde bara ett plåster. Men, barnen blev så oroliga för morfar. De är inte vana att deras skojiga ”moffe” måste ta det lugnt. Han som brukade bygga kojor under matsalsbordet och leka indianhövding med dem. Och mormor med en stor cowboyhatt på huvudet som smög på indianerna runt köksön. Mamma har berättat om de där lekarna för mig och att de alltid städar undan allt tills vi kommer för att hämta barnen. Då sitter de rena och fina i soffan och läser bok.

Flyget blev försenat eftersom pappa måste ses om. Först var det tal om att han inte skulle få följa med på grund av skadan. Men, en av passagerarna, en läkare, kom fram och undersökte pappa. Han konstaterade att det bara var ett ytligt sår i huvudet och att allmäntillståndet var gott. Övriga passagerares suckar hördes som ånglokspuffar under hela den här proceduren. Redan då tänkte jag, hur ska det gå på den här resan? Jag hade sett framför mig soliga stränder, blått hav och skuttande barn – tre generationer som njuter av varandras närvaro under en hel vecka. Jag ville också att Jonas skulle känna att han är godkänd, en del av familjen. Barnen hade sett fram emot resan ända sedan i våras när vi bokade den. Även under sommarlovet återkom de till allt roligt de skulle göra i Spanien tillsammans med mormor och morfar.

Jag kopplade av när flyget lättade från Arlanda. Det var som att dra ner en rullgardin inom mig. Jag somnade till och drömde osammanhängande om luftbubblor som förde mig långt, långt bort. ”Vad vill du ha att dricka?” Det var Jonas som knuffade mig i sidan för att väcka mig. Jag ruskade till och beställde ett glas vitt vin och några cashewnötter. Sedan lutade jag mig tillbaka och tittade ut genom fönstret. Vi var ovan molnen nu där solen bjuder på sitt ljus och värme. I bakgrunden hörde jag sorlet av flygvärdinnor och människor som gjorde sina beställningar. Jonas ordnade med juice till barnen och en flaska mineralvatten till sig själv. När han betalat vände han sig till Tom. ”Det här kostade 130 kronor, vad blir det i Euro. Lugnet lämnade mig direkt. Jag visste hur det skulle sluta. ”Men, strunta i det nu!”, viskade jag till honom. Tom hade redan gått ner i passivt läge samtidigt som han försökte hitta ett svar. ”Men, kom igen nu, vi har ju tränat på det där”. Tom vred sig i stolen, som om han ville fly ut från planet. Tårarna i hans ögon fick mig att än en gång vädja till Jonas om att inte fortsätta med matematikträningen på planet. Jonas ignorerade mig totalt i mina försök. Sedan sa han till Tom: ”Jag mår så dåligt när du har den där minen”. ”Nu lägger du av, ska du förstöra hela semestern?”, fräste jag. I samma ögonblick kom flygvärdinnan åter och frågade om vi ville beställa något ytterligare. Hennes stämma deklarerade att hon hört vad vi sagt och ville avleda familjen från en total kollaps.

”Kom mormor”, säger barnen och drar iväg henne mot våffelbordet. Där står en kock med vitt förkläde och en hög kockmössa. Under mössan når ett leende upp mot vardera öronsnibben. Hon böjer sig fram mot barnen. Tom sneglar lite oroligt mot Jonas håll, men han är försjunken i SvD-sidan på mobilen. Linda har redan bestämt sig. Hon vill ha en våffla med karamellströssel på. Medan kocken gräddar hjälper mormor Tom att läsa på syltburkarna. Våffeldoften sprider sig och jag ser Jonas näsborrar vibrera lätt. På hans tallrik ligger omeletten, några Tomater och två tunna skinkskivor. Samma frukost här som hemma. Jag vet att han också kommer att ta en kopp kaffe med mjölk. Helst vill han ha med varm mjölk. Men, den varma mjölken i kaffeautomaten har tillsatt socker. Helt uteslutet för honom.

När jag vrider på huvudet ser jag en vacker bild. Mormor i mitten med sina kära barnbarn på varsin sida. Barnen sträcker på ryggarna och håller sina fat med varma vaniljvåfflor med båda händerna. Hotellgästerna vid borden runtomkring smittas av barnens glädje och ler mot dem. så där som man gör när hjärtat är varmt. En stol brakar till och jag väcks ur min illusion. Jonas vrede kastar en svart slängkappa över trion. ”Vad är det här? Jag har ju förbjudit sötsaker till frukost”. Han vänder sig mot mormor: ”Hur kan du göra så här? Barnen kastar sig upp i mitt knä. Jag kan knappt hålla i dem när de vill krypa in under armhålorna i min famn.

Mamma bara gapar, sedan dråsar hon ner på stolen med en suck som fyller hela restaurangen. Huvudet fälls framåt mot bordet. Stora, tunga tårar faller nedför kinderna. Hon tar upp en servett för att hindra flödet som blandas med mascaran.

”Nu får det vara nog! Jonas, jag vill inte höra en enda elakhet till från dig. Du har välkomnats i vår familj och vi älskar våra barnbarn. Det betyder att vi också måste säga ifrån när det går för långt. Jag vill inte se ett enda förnedrande av varken mina barnbarn eller min fru under den här resan. Ni kanske tror att jag inte hör och förstår vad som händer. Men, även om ni tycker att jag är långsam ibland så betyder inte att jag inte förstår. Du ska vara glad att du har så fina barn, var rädd om dem!”. De sista orden kommer stötvis från pappa. Hans ansikte är helt rött och han flåsar tungt när han tystnar.

Jonas kramar mobilen mellan sina händer. Resten av kroppen rör sig inte alls. Runtomkring oss sitter alla andra gäster. De avslöjar inte på något sätt vad de har hört, men jag förstår att ingen har missat vad som hänt vid vårt bord. Syret har liksom tagit slut i hela lokalen. Jag känner att jag måste ha luft. Barnen klänger fortfarande vid mig när jag reser mig från stolen. Med en suck tar jag mitt beslut. Inte en semester till med den mannen.