Olivskörden

Katherina öppnade fönstret med en smäll. Solen hade knappt kommit över bergskammen, men skickade några strålar ner i dalen. Hundratals olivträd med sina vresiga stammar bredde ut sig framför henne. Några getter skuttade fram till hennes fönster. Hon drog igen det för att slippa höra deras kakafoni av bjällror och bräkanden.

Hon sjönk ihop på sängen. Det är inte klokt, tänkte hon. Varför ska jag som äntligen doktorerat i arkeologi behöva vara med och skörda farbrors oliver. På nattygsbordet låg mobilen med mailet från professorn med erbjudandet om att delta i utgrävningen på Knossos. Imorgon måste hon vara där om hon skulle ha en chans att delta i projektet. Konkurrensen var stenhård, det visste hon. Det gällde att vara aktiv och visa sina kunskaper annars gick platsen till någon annan.

Katherina såg en glimt av sig själv i fönstret. Både ögonlocken och munnen hängde nedåt. Håret var ett enda stort trassel efter att hon vridit och vänt sig hela natten. Hon gick fram till kommoden och hällde upp vatten från kannan i handfatet. Snabbt drog hon av sig flanellnattskjortan. Hon huttrade till när hon sköljde av ansiktet och tvättade sig under armarna. Sedan slet hon åt sig sin frottéhandduk och torkade sig. Medan hon klädde på sig tänkte hon på sin farfar. När hon och kusinerna var små fick de alltid höra berättelsen om att han var partisan under kriget och tillfångatogs av tyskarna. Han blev inte fri från nazisterna förrän efter flera år. Farfar ville aldrig tala om sin tid i krigsfångenskap. Men när han tog av sig skjortan på kvällen kunde de se ärren på ryggen som aldrig riktigt läkte. Under kriget föll gården i träda. Olivträden levde sitt eget liv. Det var ingen som tog hand om skörden. Men, farfar tog som sin livsuppgift att få gården att blomstra igen. Kriget hade gjort honom till en kämpe, lika envis som olivträden. Det framhölls alltid att det var tack vare honom som alla barn kunde få njuta av gårdens rikedomar.

Några solstrålar letade sig in i dunklet. De sökte sig till hörnskåpet längst in i rummet, där en nyckel glänste till.  Hon stirrade på nyckeln. I alla år som hon bott i detta rum hade skåpet varit låst. Det var en lek hon och kusinerna hade haft att försöka hitta nyckeln och befria alla skatter som de trodde fanns i den. Men, ingen lyckades.

Hon reste sig och gick fram till möbeln. Hjärtats puls ökade när hon närmade sig. Hon lyssnade för att höra om någon kom, men det var alldeles tyst i trappan. Handen var svettig, så hon fick knappt grepp om nyckeln när hon skulle vrida om. Hon vred fram och tillbaka flera gången. Till slut öppnades låset och klaffen föll ner. Katherina hann precis stoppa den i fallet. Hon förstod att detta var farbrors kontor. Här fanns alla brev till myndigheter och arrendatorer, beställningar av redskap och gårdens bokföring. Hon drog ut några lådor. Där fanns äldre brev som hon snabbt skummade igenom. Men, så såg hon ett kuvert från Arkeologiska institutionen i Aten. Hon kunde inte låta bli att öppna det trots att hela hennes uppfostran slog henne på fingrarna i ett försök att hejda henne. Först förstod hon inte vad som stod där, men så läste hon igen. Det var ställt till hennes farbror den 1 september 1971 och sa att han var antagen till grundkursen i arkeologi. Brevet hade en svarstalong längst ner som aldrig sänts in.

Det knarrade till i trappan. Hon slängde igen klaffen och kramade kuvertet i handen. Då stod hennes farbror där. Han fyllde upp hela dörrhålet. Ögonen brann under de buskiga ögonbrynen.

-          Åh, är det här vår lilla akademiker gömmer sig? Dags att jobba! Även för dig!

-          Ursäkta farbror, jag blev lite försenad. Jag vill fråga en sak också.

Han tittade ner på henne medan han lyfte ena ögonbrynet. Fingrarna smattrade mot dörrkarmen.

-          Jag måste åka imorgon. Jag ska få delta i en utgrävning på Knossos, sa hon medan hon försökte andas utan att snörpa ihop halsen.

Nu höjde han rösten, som mullrade irriterat.

-          Jaså, det passar inte att jobba här längre? Du sviker oss, din släkt, dina närmaste.

Katherina kröp ihop och tittade ner i golvplankorna. Hon ville inte börja gråta, men skakade som om hon stått utan kläder i en skog av istappar. Så drog hon in luft i näsborrarna och höll fram brevet.

-          Men, farbror, du ville ju också läsa arkeologi en gång.

Han klev in i rummet och ryckte åt sig brevet.

-          Hur har du snokat fram det här? Det har ingen betydelse. Inget som du har med att göra.

Nu kom lugnet över henne, som en yllefilt att krypa in i, mjukt, varmt och tryggt. Hon stod helt stilla med armarna längs sidorna och betraktade sin farbror. Hon såg en gammal man som mindes en ungdomstid med förhoppningar om ett annat liv. Ett liv långt bort från hårt kroppsarbete och ständig oro för vad olivskörden kunde ge. Tystnaden lade sig över rummet. Det blev ett vakuum där allt blev stilla. Katherina visste inte hur lång tid de stod där stumma inför varandra. Till slut började farbror att tala.

-          Ja, jag hade en dröm om att få studera, precis som du. Just 1971 var ett stort skördeår efter många magra år. Min far, din farfar, blev helt galen när han fick höra om mina planer. Han hotade med att göra mig, hans äldste son, arvlös om jag åkte till Aten. Jag insåg till slut att jag inte kunde lämna gården. Det var min uppgift att stanna och ta över efter min far. Jag fogade mig efter hans vilja.

Katherina tog ett stag framåt och lade en hand på hans axel.

-          Jag förstår, sa hon tyst.

Sedan vände hon sig om, tog på arbetshandskarna och gick mot dörren.

Jag jobbar med glädje idag, men imorgon åker jag till Knossos