"Bara vara" del 2

Hon dryper ner vid köksbordet medan dropparna från det nytvättade håret rinnande nedför ryggen. Morgonrocken är åtsnörd av skärpet så att hon kippar efter andan. Ett litet glas med tomatjuice står framför henne. Hon tar en klunk, smaklökarna drar ihop sig och hon grimaserar illa. På bordet ligger hennes laptop öppen och redo. Hon tittar ut genom fönstret mot innergården och ser skatorna i sälgen som sliter i samma pinne medan de kraxar och flaxar mot varandra. Hon öppnar laptoppen och loggar in. Hon börjar svettas och allt kommer över henne igen.  När hon ser ner på händerna har naglarna börjat växa ut till sylvassa klor som på en lokatt. Hon andas allt häftigare och tänker nu eller aldrig medan klorna kastar sig över tangenterna.

Hej Klara!

Äntligen ska du få höra vilken hopplös människa du är, och det är jag som ska leverera den sanningen. Ända sedan gymnasiet har du sett ner på mig med din högfärdiga attityd. Så fort jag sagt eller gjort någonting så har du höjt ögonbrynen som en riktig översittare och kommit med någon nedgörande kommentar. Bara för att du har vuxit upp i Djursholm med rika föräldrar, gått på Victor Rydberg, rest utomlands varje sommar och gift dig rikt med en översittare från Handelshögskolan så vill du att jag ska krypa för dig.

Lunch på Riche – vilket ställe – passar bäst för dig förstås. Där känner du dig hemma, glider in och ska alltid inleda med frågan:

-          Och, hur är det hemma hos er?

Du vet hur det är med Tove och ändå frågar du. Nej, hon har inte ADHD som du pseudopsykologiskt har ställt diagnosen. Varför ska du ställa diagnos, du träffar henne ju aldrig.  Jag vill inte tänka på henne, skönt att hon är i St Petersburg, punkt!

Sista yogakursen som du drog iväg mig på med temat ”Öppna ditt hjärta”. Vilket trams! Mitt hjärta är stängt för olaga intrång och det är mitt beslut. Jag vill att du respekterar det och inte lägger dig i mitt liv.

Hälsningar

Majsan

Hon skriver in Klaras mailadress och trycker på ”skicka”.  Inget händer, hon trycker igen och ingen. Dataskärmen blir svart och en vit text kommer i vänstra hörnet ”Always reed your message twice before you send it”. Hon stirrar på meddelandet och försöker med Ctrl Esq, men inget händer. Det piper och piper, men det är inte datorn utan mobilen. Hon kastar ett öga på mobilen, tar upp den och kollar. Sms från Klara konstaterar hon. Hon vill inte öppna meddelandet. Nej, nu måste jag igenom det här, tänker hon, lutar sig mot pinnstolens rygg och axlarna slappnar av för första gången sedan morgonyogan. Hjärnan blir alldeles blank och hon tänker inte på någonting. Det blir fritt inuti henne och bröstkorgen höjs mer och mer. Den blir som en enorm boll som pumpas upp. Snart spricker jag tänker hon och mitt i den tanken öppnar sig bollen och hon kan titta in på sitt hjärta som ligger varligt inbäddat och fyller på med syre. Hjärtat blir rödare och rödare. Det ser alldeles friskt ut vilket förvånar henne. Hon trodde att det skulle vara svart, trött och gammalt. Jag lever ändå och det verkar finnas kraft trots allt konstaterar hon samtidigt som hon inser att hela situationen är absurd. Efter hand läggs vävnaderna tillbaka i bröstkorgen och allt återgår på ytan till en normal bröstkorg, mjuk och fin utan minsta ärr.

Hon drar sin längsta suck någonsin och återvänder till datorn. Där finns en tom mailsida med Klaras adress inskriven. Fingrarna söker sig till tangenterna ännu en gång och de skriver fjärilslätt utan hennes egen medverkan.

Kära Klara.

Vad ska man ha en vän till? Jag frågar mig det efter att hela morgonen haft din och min mångåriga relation i huvudet. Det har inte varit lätt att brottas med tankarna, men nu är jag redo att skriva på riktigt till dig, att öppna mitt hjärta.

Jag har så länge vi känt varandra varit avundsjuk på dig. Du har ett långt vackert hår, strålande hy och fantastiskt långa och välformade ögonfransar. Därtill en kropp som jag antar fortfarande passar i storlek 36. Ditt leende når långt ut i världen och jag vet att vi är många som vill ta del av det. Jag är en av dem, men jag har inte visat det tillräckligt för dig. Du kommer från en framgångsrik familj, som alltid välkomnat mig i ditt hem. Jag har fått ta del av både sorg och glädje hos dig och det är jag tacksam för.

Jag vet också att du vill att både jag och min älskade Tove ska ha det bra. Men, det är när du talar om Tove som jag sluter mig inom mig själv. Jag vill inte släppa in dig i mina känslor för henne, kanske för att jag känner mig som en dålig mamma då. Du vill väl, men jag klarar inte det riktigt. Jag förmodar att du har känt att jag vänder taggarna utåt när Tove kommer på tal. Som det är just nu orkar jag inte prata om henne, jag behöver smälta allt som hänt. Jag önskar att du vill lyssna på mig längre fram när jag vill prata om henne igen.

Jag föreslår att vi hoppar över lunchen imorgon och tar den om en vecka istället, samma tid och Riche förstås.

Kram från

Din vän Majsan

Hon läser mailet högt två gånger, sedan följer hon pekfingrets automatiska rörelse till ”skicka”. Mailet går iväg och hon stänger av datorn, sedan går hon tillbaka till badrummet.