Bara vara.

-          Bara vara, bara vara.

Hon uttalar mantrat gång på gång samtidigt som hon rullar ihop den rosa yogamattan och trär på gummisnodden runt mattan. Andningen ligger kvar i mellangärdet och syret vandrar längs kapillärerna ut till cellerna som tacksamt tar emot livskraften. Morgonens yoga gjorde henne gott och nu lämnar gryningsljuset allt mera plats för solen som bländar henne när hon drar ifrån gardinerna. Där ute brusar morgontrafiken ivrigt, utan avbrott. Hon vill inte öppna fönstret och släppa in avgaserna. Nu måste känslan av lugn och styrka stanna i kroppen, inte störas av något.

-          Bara vara, bara vara.

-          Klara bara vara, nej inte Klara.

Boxningen slår henne i magen och andningen stryps åt uppe i halsen. Hostattacken vräker henne dubbelvikt, munnen fylls av galla, som rinner nedför hakan. Hon kastar sig in i badrummet och sätter sig på toalettstolen. Hostan råmar och hon tappar andan gång på gång. Tårarna fyller ögonen och hon hittar först inte tandborstglaset. Hon trevar med handen över kommoden i teak, känner sig fram till glaset, vrider på kallvattenkranen och fyller glaset till bredden.  Till slut kan hon dricka vattnet och strupen öppnar sig igen.

-          Bara vara, bara vara.

Hon reser sig och går fram till spegeln. Sakta höjer hon huvudet och försöker få ögonens fokus i rätt läge. Spegeln exponerar två figurer samtidigt, det blir som om hon ser dubbelt. Det framträder allt tydligare att det är två personer. Ögonen blinkar och blinkar medan hennes hjärna anstränger sig för att få fram spegelbilderna som sakta växer fram. Hon ser sitt otvättade, stripiga hår. Hon ser Klaras tjocka hårsvall, som går långt ner på ryggen. Hon ser de stoppade dubbelhakorna, bleka och fula. Hon ser Klaras nätta ansikte med en ton av oliver. Hon ser sina grå ögon som göms under tunga ögonlock. Hon ser Klaras havsgröna ögon som lyfts av tjocka, långa ögonfransar. Hon ser sin tunna till kropp, utan midja, utan figur. Hon ser Klaras perfekta kropp som inte blivit en enda storlek större sedan gymnasiet. Hon ser fårorna runt mungiporna som inget leende kan sudda ut. Hon ser Klaras vackra leende med en perfekt tandrad som glittrar mot henne.

Spegelbilden gräver ner henne i ansiktets djupaste veck. Så dyker en annan bild upp bakom henne. Det är Tove med slutet ansikte, blek och irrande blick. I handen håller hon en joint, för den till munnen och blåser rakt mot spegeln, sedan försvinner flickan i röken. Nu räcker det tänker hon. Jag vill inte vara måltavla för en massa dåligt samvete. Om Tove vill leva sitt eget liv i St. Petersburg så är det inte mitt problem. Jag har gjort allt som man kan begära, betalat utbildning, köpt lägenhet och skickar henne pengar varje månad. Nu måste jag leva mitt liv och det ska vara utan dåligt samvete.

-          Bara vara, bara vara.

-          Klara bara vara, nej inte Klara.

Spegeln tänds och sprakar av neon, hela rummet pumpar runt i ett rosa, blått och grönt ljus. Hon tar ett stadigt tag i kommoden för att inte ramla omkull.  I spegeln ser hon Klara i dubbel storlek som tittar ner på henne. Hon ser Klaras öppna blick. Hon ser Klaras närhet. Hon ser Klaras frågor. Hon slår med handen mot spegeln och kroppen skriker.

-          Jag hatar dig. Jag klarar mig. Jag har aldrig mått bättre.