Snart midsommar. Här får vi följa Calle Schewen och Neptunus på äventyr.

När Neptunus fastnade på kroken.

Men hej, alla vänner som gästa min ö,
jag är både nykter och klok.
När morgonen gryr skall jag volma mitt hö
och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dig, skymning, och drag nu din kos.
Det brinner i martallens topp!
Här dansar Calle Schewen
med Roslagens ros,
han dansar till solen går opp!

Calles blårandiga nattskjorta snodde runt benen när han skuttade ut från sjöboden och snubblade fram på bryggan. Den lilla metallpluntan hoppade i takt i den sladdriga bröstfickan. Han nynnade på gårdagens melodi och kisade mot solen som redan hängde i den högsta tallen vid havet.

Hm, tänkte han, nu är jag sent ute att ta upp abborrarna till lunchen med Rönnerdahl. Det kluckade mot ekan som låg förtöjd vid bryggan. Öskaret simmade runt ovanför durken. Calle höll sig i relingen när han med böjd rygg steg i båten för att inte halka. Nattskjortans nederkant sög direkt upp vatten och klibbade sig fast på vaderna som slabbiga iglar. Han satte sig på toften och började ösa. Vattendropparna skvätte purpurpärlor i solljuset innan de slukades ut i havets oändlighet. Calle gjorde loss ekan, sträckte ut armarna och började ro ut mot abborrgrundet.

Sjöstjärnan kröp ut ur Neptunus skägg och stirrade upp i hans vänstra näsborre. Där satt en krok inkilad och stack ut genom näsvingen. Alla tusenbröder var samlade där och vispade runt i blodet som spreds likt röda vattenälvor i havsvågorna. Sjöstjärnan blickade neråt och såg Neptunus kropp inlindad i svarta, styva linor med krokar som borrade sig fast i honom ju mer han rörde sig. Sjöstjärnan vecklade ihop pannan så gott det gick och funderade. Hur skulle hon kunna hjälpa Neptunus. Hon försökte ropa till tusenbröderna, men de lyssnade inte alls. De sprätte bara med bakfenorna när de gång på gång svepte fram längs Neptunus kropp.

Neptunus gnydde av smärta. Hur lång tid ska jag behöva ligga här, tänkte han. Någon måste befria mig från den där äckliga kroken i näsan och alla rep som håller på att strypa mig. Kan ingen ta bort den där fjantiga sjöstjärnan som larvar omkring. Hon och en massa annat slödder har förföljt mig sedan min avstickare till Västerhavet. Och snart kommer förstås allt att läggas ut på Fishnet, ”Havets konung fångad i Östersjön”. Han suckade och tänkte på Selicia. Hon kommer att ha tusen frågor om vad jag gjort i natt.

 Ljudet från Neptunus fortplantade sig i vattnet och snart samlades sjöborrar, havskräftor, krabbor och maneter runt honom för att snoka upp vad som hänt. De tog fram sina mobiler och fotade guden som fastnat i långreven. En havskräfta sträckte upp ett långt spröt där mobilkameran satt monterad och ställde sig vid Neptunus näsborre och tryckte av. Några sekunder senare spreds bilden till Atlanten, Svarta havet och Nordsjön. Snart snattrade alla gillaknappar runt hela jorden och havskräftan drog sig nöjd tillbaka under en havstulpan.

Sjöstjärnan visste att Neptunus var en stöddig typ och att inte många ville hjälpa honom loss från långreven. En gång hade hon mött Neptunus när han surfade runt på havsvågorna med treudden i högsta hugg för att sticka i den eller det som råkade komma i hans väg. Många havsdjur mötte döden i denna lek och nu låg han där själv insnärjd i sin egen dumhet.

Det skvalpade till i havsytan och sjöstjärnan tittade upp. Hon såg botten på en grön träeka och åror som rodde taktfast. Båten stannade till alldeles ovanför Neptunus och en skugga föll ner i vattnet. Ett rufsigt ansikte med en knallröd näsa i mitten lutade sig mot havsytan. En clown, tänkte sjöstjärnan.

Mer hann hon inte tänka förrän det plaskade till och vattenringar lämnade plats för en metallcylinder som dalade ner och lade sig på Neptunus mage. Sjöstjärnan spratt till och backade in i Neptunus grönslicksförsedda armhåla där hon avvaktade några sekunder innan hon smög fram till den runda metallgrejen med skruvlock.

Samtidigt sträcktes en guldhårig hand med fiskfjällssmutsiga fingrar ned i vattnet. Den spretade efter metallgrejen. Då förstod sjöstjärnan att clownnäsan och handen hörde ihop på något sätt. Hon tog sats och sög fast sina sugfötter på metallprylen med alla sex armarna.

”Men vad fan är det här”, skrek Calle. Han höll pluntan längst upp för att inte klämma åt sjöstjärnan och försökte skaka bort inkräktaren. Sjöstjärnan knep ihop hela kroppen och vägrade släppa taget samtidigt som munnen försökte ropa till Calle.

Sjöstjärnan vreds runt, runt korken som bit för bit började lämna flaskhalsen. Calle drog åt sitt håll. Det blev en dragkamp om pluntan och mitt upp i allt flög sjöstjärnan iväg med korken. Calle å sin sida landade på durken med en duns. De beska dropparna plaskade ner i havet och sögs ner i Neptunus mun. Han snarkade till, drog in akvaviten i ett enda stort snörvlande som sprittande vällde fram genom strupen. Sedan frustade han ut hullingar och revar som lämnade gudakroppen i en klingande kör.

Selicia,, som låg utsträckt i ett rosa snäckskal kollade sömnigt på bilderna från havet i norr. Rätt åt dig sa hon med ett leende på läpparna.