Lördagsmorgon

Anna tar pressobryggaren och sätter sig ner vid det runda köksbordet. Gula tulpaner, som vänt sig mot ljuset, står i en keramikvas mitt på bordet Solen bländar henne när hon tittar ut genom fönstret. Där klänger talgoxarna på fågelmataren i jakt på färska solrosfrön. Hon drar åt badrocken med skärpet och frottén torkar hennes porer efter duschen. En grå hårslinga hänger ner på kinden, fortfarande blöt. Hon tvinnar slingan lätt och sätter den på plats bakom örat. Fötterna är instuckna i fårskinnstofflor, som värmer hela kroppen. Hon har dukat upp med croissanter, herrgårdsost och fikonmarmelad. Tidningens trycksvärta stiger upp i näsan. Idag blir det ingen snabbläsning på mobilen, tänker hon. Nu har jag gott om tid att läsa alla delarna och kanske till och med börja på lördagskrysset. Hon häller upp kaffet i sin blå morgonkopp, drar in doften av mörkrostade bönor och tar en första klunk, den bästa på dagen när hjärnan kvicknar till och själen kommer i balans.

Hon börjar alltid tidningsläsningen bakifrån. Anna bläddrar förbi väderutsikterna, tv-tablåerna och nöjessidorna. Hon stannar upp vid dödsannonserna för att snabbt ögna igenom dem. Det har blivit en vana att titta ifall det är någon som hon känner eller föräldrar till någon av hennes vänner som har gått bort. Snart finns inte många kvar av den äldre generationen. Det är ju det naturliga att de äldre går bort, men det är inte dags för de i hennes ålder ännu, brukar hon tänka. Ögonen glider snabbt över sidan och hon ska precis vända blad, när ögonen fastnar på en liten annons längst ner i högra hörnet. Hon läser flera gånger utan att förstå. Monica - är Monica död? Det kan inte vara hon, säger hon högt för sig själv. Synfältet drar ihop sig till en smal tunnel, som får texten att lyfta från bladet. Det finns många Monica, det behöver inte vara min Monica. Tankarna bankar mot förnekelsens stenmurar. Hon tittar upp när det brakar till mot fönstret. En kråka svingar sig fram och tillbaka i fågelmataren. Den håller sig kvar i metallkanten med sina svarta, glänsande klor och borrar sina ögon mot henne. Ögonen anklagar henne, spottar på henne och kraxar i triumf:” Där fick du, det är ditt fel!”

Tankarna på Monica går runt i huvudet. Monica var hennes bästa vän. De lekte alltid tillsammans i det nya radhusområdet när de var små. De gick i lekskolan i samma grupp och hittade på vilda västern-lekar i skogen på eftermiddagarna. På sommarkvällarna lekte de kurragömma med alla andra ungar i området. Varje morgon hämtade Anna henne när de skulle till skolan. De kunde tala om allt. Anna visste att om hon berättade en hemlighet för Monica så stannade den i hennes förvar för evigt.

Efter grundskolan kom de ifrån varandra. Monica flyttade till en annan stad, gifte sig och fick en son. Anna var upptagen av sitt liv med studier och arbete. Hon fick höra att Monica skilt sig och att hon börjat dricka. Många gånger tänkte Anna ringa henne, men det kom alltid något annat emellan.

En gång stötte de ihop på stan. Anna höll inte på att känna igen henne. Det var bara de blågröna ögonen som skymtade under stålvisirets trasiga galler som berättade att det var hon. I blicken kunde Anna se förnedringen och rädslorna som gömde sig. De gick in på ett café för att prata en stund. Monica haltade och snubblade på väg in till bordet. Är hon full, tänkte Anna, och försökte titta noga utan att stirra för mycket. När de hade satt sig lyftes visiret bort från ansiktet och Monica började berätta om sitt liv. Det blev nästan för mycket för Anna, som helst ville dra sig tillbaka, inte veta allt. Men, Monica talade om äktenskapet med Håkan som var alkoholist. De började dricka tillsammans och så fortsatte det även när sonen föddes. Efter flera orosanmälningar fick de inte behålla barnet, han togs om hand i ett fosterhem. Att inte kunna ta hand om sitt barn, det är det största sveket, sa Monica och såg rakt igenom Anna, som höll emot sina känslor för att kunna hålla ihop sig själv. Anna hade inga barn och nu var hon för gammal för att kunna få några. Hon ville inte höra om Monica som slarvat bort sin son och låtit spriten gå före allt annat. Till slut reste sig Monica och sa att hon skulle iväg på ett AA-möte. Hon berättade att hon hållit uppe med drickandet ett halvår och hoppades att sonen snart skulle vilja träffa henne och förlåta henne. Just denna dag skulle de få ta med sig en vän på mötet. Ville inte Anna följa med, det skulle betyda så mycket. Anna böjde sig ner och tog handväskan medan hon mumlade om ett sammanträde på jobbet, som hon måste skynda sig till. När Anna vände bort ryggtavlan och gick ville hon bara fort därifrån till sitt vanliga liv utan att behöva dras in i Monicas skuld och skam. Hon tänkte ringa någon dag senare, men tiden gick och till slut fanns ingen tråd att plocka upp.

Anna darrar i hela kroppen. Hon tar upp koppen och tar en klunk av kaffet. Det är kallt och hon huttrar alltmera. Håret kyler på huvudet och hon hämtar en handduk att vira in sig i. Tulpanernas öppna skålar ser uppfodrande på henne, som om de vill att hon ska ta ett beslut. Men, tänker hon, vad kan jag göra. Monica är död, hon lider inte längre. Det är inte mitt fel att hon är död. Varför skulle hon flytta ihop med den där alkoholisten? Varför kunde hon inte stå emot spriten? Varför kastade hon bort sin son?

Hon tar upp en croissant och försöker lägga på lite marmelad, som rinner ner i hennes hand och blandas med smulorna. Allt kladdas ihop när hon stoppar in det i munnen. När hon ska svälja hostar hon till och är nära att kräkas upp hela frukosten. Då kommer tårarna. De forsar utför ansiktet och ner i urringningen. Tur att ingen ser mig, hinner hon tänka, innan hon släpper allt och vrålar rakt ut. Stora klossar lossnar från hennes inre. De river och drar på vägen upp i dagsljuset. Till slut är hon hes och kan inte få ur sig mera. Huvudet slokar mot bröstkorgen i en lång tystnad. Tiden får bara gå, hon suckar gång på gång. Efter en evighet snörvlar hon till och tar upp tidningen igen. Hon läser annonsen flera gånger. Där står tid och plats för begravningen. Min vän Monica, tänker hon. Allt är försent, jag övergav dig när du som bäst behövde en vän. Det finns ingen förlåtelse för det jag gjorde. Hon ser sonens namn i annonsen. Sonen som betydde allt för Monica. Hon sträcker sig efter mobilen och mejlar begravningsbyrån.