Vårdagjämning, själva ordet är som en uppmaning till balans. Jag brottas med en text som inte kommer i balans. Hur ska den sluta? Vad gör Els-Marie när hon öppnar chiffonjén? Min tanke var att skicka den till en veckotidning för publicering, men efter att ha vridit och vänt på den så lägger jag ner det. Nu tänker jag att du får den av mig som inspiration för att tänka ut och skriva ett slut som du tror på.
Varsågod😊
Brevet

Els-Marie satt på rollatorn och sköt sig fram bit för bit fram till chiffonjén samtidigt som hon kramade den lilla mässingsnyckeln i handen. Decembersolen lyste svagt genom de vinklade persiennerna mot det dammiga bröllopsfotot. Hon såg Georgs leende med den lite sneda vänstra framtanden och blicken under hårlocken i pannan som trängde genom dammet. Det fick henne att rycka till som en påminnelse om något tindrande och varmt som hon inte kunde fånga till fullo och som snabbt flög förbi. Hon hade fått låna en smal brudkrona med röda, små, gnistrande rubiner som prydde hennes huvud ovanpå brudslöjan med en bred knypplad bård. Bården gick i arv genom släkten liksom traditionen att vigseln skulle äga rum i Böda kyrka. Egentligen ville hon gifta sig borgligt i Stockholms stadshus med bara ett par vittnen, men hon hade inget att sätta emot sina systrar som ville ordna det bästa för henne, ett stort bröllop på landet med många gäster helst i dagarna tre. Nu log hon i minnet åt deras iver, alla besök på syateljén där bröllopsklänningen syddes upp och den fantastiska frisyren som Borgholms lilla frisersalong lyckades åstadkomma trots hennes tunna hår som alltid risade ihop sig så fort det nådde ner till axlarna.

Hon lyfte fotografiet för att titta närmare på sitt eget ansikte. Sextio år har gått, tänkte hon, finns det kvar några likheter i ansiktet från den tiden. Hon upplevde att alla karaktärsdrag var utsuddade nu. Det fanns heller inget kvar av det som varit hennes smidiga, rörliga kropp. Dessutom kunde hon inte ens tänka sig att sömmerskan hade varit tvungen nåla in och nåla in igen flera gånger när hon provade bröllopsklänningen den gången. Egentligen såg hon väl ut nu som hennes gamla mor hade gjort på äldre dagar, rultig och grå. Hon gned med en flik av kjolen på glaset och då fastnade hennes blick på ögonen som strålade som kristallglas mot Georg på fotot.

-         Kära nån, vad kär jag var, sa hon högt för sig själv.

De träffades på folkets park i Högdalen en kväll när hon var på besök hos Berit som hade plats som hembiträde i Stockholm över sommaren. Berit och Els-Marie var klasskamrater. De hade följts åt genom hela folkskolan och sedan kämpat tillsammans i realskolan. På sommarlördagarna cyklade de alltid tillsammans till folkparken i Borgholm. Berit blev alltid uppbjuden först. Det var något med hennes leende ögon som alla killar föll för. Els-Marie fick ofta stå vid sidan i väntan på någon kavaljer.

Men den här kvällen var annorlunda. Hon såg Georg liksom söka efter henne och bjöd upp henne till dans på dans och de fortsatte att dansa genom hela natten. Hon bländades av Georgs varma intensitet och dansvirvlarna lyfte henne allt högre upp bland slöjmolnen. Den purpurröda klänningen bredde ut sig som en solfjäder runt hennes ben. Vals, schottis, hambo, allt gick lätt att dansa till. Till slut landade de på rotundans trägolv och upptäckte att musikerna roat tittade på dem medan de plockade ihop sina instrument för kvällen. Sedan promenerade de tillsammans över söders höjder och välkomnade den första solstrimman tillsammans innan de skildes åt; Els-Marie för att ta morgontåget mot Kalmar och Georg för att gå till möbelsnickeriet i Gamla stan.

Efter giftermålet bosatte de sig i Stockholm och köpte huset i Enskede. Ja, huset, det var ju inte så mycket med det från början. Panelen utanpå huset flagade och flera brädor hade släppt vid taket, golven hade fuktfläckar och tapeterna var bruna efter förre ägarens rökvanor. Georg och hans far jobbade varje kväll och helg med huset för att få det i ordning tills Els-Marie skulle flytta upp från Öland. Hon visste inte att hon var gravid när de gifte sig och tur var väl det, tänker hon. Vad skulle alla i byn ha sagt om det kommit ut. Hon kände sig fri när hon kom till Stockholm, här behövde ingen lägga sig i vad hon gjorde, hur hon såg ut eller om barnet nu skulle komma innan nio månader gått sedan bröllopet.

Georg jobbade alltid mycket och Els-Marie skötte Eva och hushållet. Hon ordnade en liten köksträdgård där hon odlade potatis, sallad, morötter och bondbönor. Georg brukade reta henne och säga att hon var en riktig lantlolla som måste hålla sig med egna grönsaker istället för att åka in till Hötorget och handla. Hon brydde sig inte om det. Påtandet gav henne kraft när hon såg att hennes händer kunde ge liv till växterna som en del av kretsloppet. I små block noterade hon för varje säsong vilka frön hon hade valt, tidpunkt för förgroning, i vilket väderstreck hon hade placerat dem i huset och när hon hade planterat ut dem i trädgårdslandet. Det blev många block i olika färger tills hon för några år sedan inte klarade att stå med näsan i jorden längre. Eva hjälpte henne några gånger, men sedan fick hon ett nytt jobb norr om staden och kunde inte komma så ofta.

På semestrarna bodde de i Els-Maries föräldrahem och efter hand fick Georg kunder på Öland som ville att han skulle renovera deras sommarhus över vintrarna när de inte var där. Han reste ofta på söndag kväll och kom hem på torsdagseftermiddagarna. Då hade Els-Marie städat hela huset, bytt lakan i den pampiga dubbelsängen i furu som Georg snickrat och förberett middagen. Han ville alltid ha lasagne när han kom hem och hon hade med tiden blivit en mästare på avvägningen av béchamelsås och köttfärssås. Överst skulle det vara ett tjockt lager av cheddarost med perfekt brungräddad karaktär. Strålkastarlyktorna syntes på långt håll över de ännu obebyggda åkrarna runt Enskede när han närmade sig. Eva sov oftast redan och Els-Marie stod alltid i hallen och väntade på den bilvarma, något svettiga kramen som fångade henne medan hon sökte sig in i hans trygga armhåla.

Efter hand ändrades något. Även om hennes kropp bara längtade efter att kasta sig i hans famn, så var det något som hejdade henne i rörelsen. Hon upplevde ett sekundsnabbt undanglidande ögonblick hos honom, när han kom, sedan var det över. Flera gånger hände det att han ringde på torsdagseftermiddagen och sa att han blivit försenad med något jobb och inte skulle hinna hem till helgen. När hon satte sig ensam vid bordet och började äta av lasagnen smakade den kletigt och växte till illamående i hennes mun. Hon slängde resterna i soppåsen. Känslan följde henne genom åren och minnet skavde fortfarande, det fick henne att kväljas utan att hon kunde sätta ord på det. En bild växte fram i hennes huvud. Georg i en annan kvinnas armar, någon på Öland som han älskade. De här tankarna gick runt i huvudet, gick inte att stoppa. Vem kunde det vara? Någon hon kände? Efter en tid gjorde hon en del efterforskningar. Hon försökte fråga sina systrar utan att de skulle förstå att hon var orolig för vad Georg hade för sig under veckorna. Det gick inte att få fram någonting och till slut gav hon upp. Men, hon blev alltmera säker på att det fanns någon annan i hans liv.

Nu var Georg död. Hans cancer åt upp honom inifrån, det blev bara en vit skugga av honom till slut. Även om hon förstod att hans liv gick i nedförsbacke, så kom det ändå oväntat när han helt stilla lämnade henne för alltid. Hon ruskade på sig och drog efter andan. Äntligen skulle hon kunna öppna chiffonjén, Georgs mästarprov av yttersta klass med en levande yta av lärkträ, som blivit allt vackrare med åren. Ibland polerade Georg den med möbelpolish. Den var hans ögonsten. På senare år var det som om den fick mera uppmärksamhet än Els-Marie. Ofta hörde hon honom slå igen klaffen och låsa när hon kom hem från affären. Det var någonting hemligt med möbeln som hon hölls utanför. Han vaktade på den som en ilsken falk. Till slut skakade hon bara på huvudet åt hans markering av eget revir i huset.

Häromdagen när hon packade ner hans kläder som skulle sändas till Myrorna kände hon något litet och hårt i skinnvästens innerficka. Hon lyckades efter lite pillande lirka ut nyckeln ur fickan och förstod direkt var den passade. Nu stack hon in nyckeln i hålet som var omgivet av en blänkande metallbricka.

Nu dukande hela kroppen medan hon vred om nyckeln och öppnade klaffen som knirrade till motstånd. Lådorna blängde ilsket på henne och hon ryggade tillbaka för en sekund. Sedan tog hon sats…

Ja, vad tror du händer sedan? Skriv fortsättningen!