Hon som vandrar av Samar Yazbek

Bokstäverna blöder och mina tårar rinner nedför kinderna när jag läser Samar Yazbeks roman Hon som vandrar. Flickan Rima har aldrig fått röra sig fritt. Hon vill vandra iväg, men hålls tillbaka av repet mellan henne och modern. När hon är ensam hemma sitter repet hårt fastbundet i ena änden så att hon inte kan röra sig fritt utanför sitt rum. Hennes tungmuskel vill inte komma loss till ord och meningar, hon betraktas som stum, och får inte gå i skolan. Tack vare en bibliotekarie så öppnas böckernas värld för henne. Boken om Lille prinsen följer henne genom hela romanen. Hon tänker på hans resa till jorden och stjärnorna som han håller i handen, som ett hopp i allt det mörka och stängda i hennes liv. Kriget kliver in i handlingen vid en vägspärr där Rimas mor blir dödad och Rima hamnar på ett fängelsesjukhus i väntan på sin bror, rebellen. De svårt skadade människorna på sjukhuset tränger in i hennes medvetande och det blir som en vändpunkt i boken. Efter den händelsen blir svärtan allt djupare. De som hon skapar relationer till försvinner i krigets mörker. Någonstans på vägen stannar jag upp i min läsning och förmår inte ta in mera. Jag förstår hur slutet ska bli och läser bara de sista sidorna. Ja, just det, så blir det också. Hela romanen kryper in under mitt skinn och värker.

Nästa dag tittar en blödande flicka från Ghouta  mig rakt in i ögonen från DN:s förstasida. Jag känner genast igen henne, det är Rima.