Avsked

Eftersom jag ogärna vill såra någon simulerar jag ofta en nysning eller en kraftig hostattack så att den som närmar sig inte ska tro att jag avvisar gesten. Min blyghet har följt mig sedan jag var liten och fortfarande har jag svårt att närma mig människor. Jag kan nog säga att ingen har kommit mig riktigt nära, utom min mor förstås. Och så Mats…

Första skoldagen i gymnasiet på det anrika gamla läroverket, som i 70-talsanda bytt namn till Bremerskolan. Mina betyg låg på topp, men jag orkade inte tre år till i skolan. Pappa tvingade mig att ända söka till tvåårig social linje. Då skulle jag kunna komma vidare till universitetet ändå efter komplettering på Komvux, tyckte han.  Hans fotografi från realexamen stod på byrån i sovrummet. Färgen hade blekts och konturerna var dimmiga. Hans bruna, intensiva ögon lyste desto starkare. Där fanns temperamentet som kunde få lavan från en vulkan att stanna upp och stelna i rena förskräckelsen. Den där lynnigheten kom från hans italienska farmor, brukade mamma säga. Enligt familjemyten hade hon slagit ihjäl ett vildsvin med en stekpanna när ilskan kom över henne. Det tror jag inte på, men ett häftigt humör hade hon och pappa kunde brusa upp hur lätt om helst. Jag vågade helt enkelt inte säga att jag helst ville flytta till Frankrike och jobba som fåraherde tillsammans med Mats.

Pappa har inte fått träffa Mats. Jag höll honom hemlig och vi träffades bara efter skolan för att gå ut med hans hund, en liten strävhårig tax, som oftast gick baklänges på promenaderna för att han ville konsekvent gå åt motsatta hållet. Mats bodde i utkanten av staden och vi gick längs skogsstigarna där man sällan mötte någon. Vid den lilla tjärnen fanns ett vindskydd där vi brukade sitta utanför på en kullfallen tall. Vindskyddet var byggt av grova plankor med ett lutande tak över. På taket växte gräs i stora tovor och ibland gick koltrastarna där och pickade. Inuti var väggarna kala, men fyllda av klotter och signaturer. Längst in i högra hörnet fanns ett hjärta med S+M i. Det hade jag skrivit dit med tuschpenna en gång när Mats inte såg det. Jag var inte säker på om han skulle gilla att vårt förhållande på något sätt blev offentligt. Mats var uppvuxen med hundar, katter och höns på gården mittemot tjärnen. Vi stötte ihop flera gånger innan vi började prata med varandra. Då kände hans hund Trixie igen mig sedan länge och hoppade upp för att hälsa när vi möttes. Jag köpte hundgodis som jag hade i fickan och Mats nickade godkännande när jag gav hunden. Man kan säga att det var tack vare Trixie som vi lärde känna varandra. Sedan fick vi som vana att sätta oss på den där tallen och prata om skolan, föräldrar och det som kändes jobbigt. Det var också där jag fick min första blöta kyss. Det väckte helt nya känslor och vi sökte oss alltmera in i vindskyddet för att ge närhet och värme till varandra. Den där vintern hände något med mig som jag aldrig trodde var möjligt. Jag blev vackrare och vackrare, blommor slog ut i håret, alla finnar försvann och till och med rösten fick en klarare klang. Det sjöng inom mig varje dag på väg genom skogen till vår mötesplats.

Jag var helt oförberedd en vårkväll när vi skulle skiljas åt och Mats stirrade rakt in i mina ögon. Han började prata i stackato om sin dröm att bli fåraherde i Bretagne. Hans bruna kalufs virvlade runt i vinden när han visade vidderna, det sköna landskapet längs havet och alla fåren med yviga gester. Det var något nytt, intensivt i hans blick och maggropen sade mig att nu har andra krafter tagit över och de kunde vinna över vår kärlek. Nu blev promenaderna annorlunda. Mats pratade bara om sin resa och allt han skulle uppleva i Bretagne. Efter flera veckor av lyssnande växte bölden i hjärtat mer och mer. Jag försökte hålla tillbaka den men till slut gick det inte längre. En liten öppning som exploderade och gulgrönt var sprutade ut över både Mats och mig. Med sörjan droppande från ögonlocken såg jag Mats i en ny dager. Så självgod och bara intresserad av sig själv. Jag skrek rakt ut och det ville aldrig ta slut. Men Mats bara tittade på mig med sina blåklintsblå ögon.

-          Följ med, sa han, som om det vore den enklaste sak i världen.

Han gav sig av direkt efter niornas fest på folkparken och nu vandrade han, fri som en fågel, med en fårskock i Bretagne medan jag måste plågas i skolan. Jag trycker ner tårarna i polokragen och sätter på stenvisiret. Ingen ska få veta min hemlighet. Skolan har tre våningar och jag faller nästan bakåt när jag tittar upp mot koppartaket. Där hänger svenska flaggan, slak och trött. Jag kramar brevet från Mats i jackfickan.

 Skolklockans ettriga ringande väcker mig och jag faller nästan framstupa när en klumpig tjej springer på mig och skriker ”Det ringer in, skynda dig”. Jag ska precis fräsa till när hon drar iväg mig i armen, uppför marmortrapporna till aulan där uppropet ska ske. Aulan har en liten fönsterrad längst upp som silar in sparsamt med ljus i lokalen. De golvfasta stolarna och borden är uppfällbara och jag dryper ner på en sits med min följeslagare tätt intill. Jag kryper ännu längre ner i polokragen och känner rännilar av svett på båda sidorna om ryggraden. Det är fullt av löjliga typer runtomkring. De har anteckningsblock framför sig och gula blyertspennor med suddgummi längst upp, beredda att anteckna allt. Bara plugghästar, tänker jag när jag kikar upp ovanför kragen. Runt om i salen finns väggfasta oljemålningar med rävar, orrar och havsörnar.  Är det Liljefors, funderar jag, samtidigt som den tjocka tjejen sträcker fram sin nariga hand mot mig.

-          Ann-Louise heter jag, men du kan kalla mig Annis. Det gör alla.

-          Sylvia, svarar jag, utan att sträcka fram handen och fortsätter att stirra mot målningarna.

Mikrofonen vid talarstolen skrapar till och räddar mig från vidare konversation. Det är rektorn, iklädd svart kostym och håret kammat med mittbena som en kvarleva från 1800-talet. Jag sneglar på bänkgrannen. Hon sitter med rak rygg och blicken fäst rakt fram. Det är knäpptyst i aulan medan rektorns grisögon skannar av eleverna. Undrar just vad han tänker. Ännu en årskull som ska igenom kvarnen och få sin mogenhetsexamen utan studentskrivningar och dessutom bara efter två år. Eller upplever han alla ungdomars öppenhet inför alla kunskaper som skolan ska tvångsmata dem med.  Jag ser framför mig alla eleverna som gäss med trattar i sina öppna strupar när de tvångsmatas inför slakten. Allt för att gåslevern ska bli perfekt på middagsbordet.

På väg ut från aulan känner jag en lätt klapp på min axel. Det är Annis som sträcker fram ett papper med schema för klass Soc. 1 b.

-          Du glömde visst det här, säger hon med ett leende där tändernas oreda liknar stalaktiter i en droppstensgrotta.

Jag tittar upp och tar bladet utan att säga något.

-          Vi ska visst gå i samma klass, vad kul att få en kompis redan första dagen, säger hon med samma gapande leende.

-          Hm, svarar jag.

Det var så vi lärde känna varandra, Annis och jag. Hon hängde sig på och jag vande mig på något konstigt vis att ha henne i hasorna. Som tur var älskade hon hästar och ägnade en hel del tid i stallet, men ofta kom hon hem till mig efter mockningen, ramlade ur ridstövlarna i hallen och galopperade in på mitt rum. Ingen kunde missa att hon var hos oss. Mamma och pappa ville inte klaga på henne, utan ställde bara undan stövlarna i yttre hallen och stängde dörren. De var glada att jag äntligen fått en kompis i klassen och hoppades att jag skulle sluta sucka och klaga varje morgon över att behöva gå till skolan.

Annis var fast besluten att bli lärare. Hon gick på social linje för att konkurrensen var mindre där och det var lättare att få höga betyg. Efter två år skulle hon komplettera de betyg som saknades för att sedan söka till lärarhögskolan. Franska var hennes favoritämne och hon läste redan böcker och tidningar på franska. Jag valde franska i C-språk för att kunna lite fraser tills det var dags att åka till Bretagne.

Franskläraren hette Kerstin. Hon var kort och rund med pigga ögon bakom röda, spetsiga glasögonbågar. Det såg rätt tufft ut och hon var tuff, men på ett självklart sätt. Hon bara förväntade sig att vi var intresserade av att lära oss franska och hennes entusiasm smittade av sig. Det var alltid läxförhör skriftligt eller muntligt och så prov efter varje avsnitt. Man gungades på något sätt in i en rutin och efter bara några veckor vågade jag svara på enklare frågor i vår lilla grupp. Då rättade hon till glasögonen med en liten puff och nickade gillande. Jag hann inte rodna innan hon fortsatte med att fråga nästa elev.

Men, fortfarande låg brevet och värkte i jackfickan. Det blev något att hålla i handen varje morgon på väg till skolan. Mats skrev flera brev och frågade när jag skulle komma. Mamma och pappa trodde att jag fått en fransk brevvän att träna franska på och viftade ofta med brevet så fort jag kom hem. De ville veta vad brevvännen hette, vad hon skrev och om jag inte skulle bjuda hem henne på jullovet så att hela familjen fick träffa henne. Jag diktade upp en historia om Jeanine som bor i Bretagne, där föräldrarna har ett jordbruk med får som vandrar fritt på hedarna. För övrigt låg jag lågt med information och gömde undan breven så fort som möjligt.

Mats skrev om sitt härliga jobb där han ofta var borta från gården flera dygn och sov under bar himmel nedstoppad i sin sovsäck. Han var glad över att slippa Sverige och gymnasiet som bara gör eleverna dummare. För att bli en riktigt klok människa ska man ge sig ut i världen med sin herdestav och finna sin inre sanning skrev han. Det där sista var nytt för mig. Han var inte vidare filosofiskt lagd tidigare och jag började undra vad som var på gång. Skolan gillade han inte, det visste jag, hans betyg låg på två i snitt och han pluggade aldrig i nian.

Det fanns aldrig någon adress till Mats i breven. Jag skrev till Poste Restante S:t Malou och varje gång bad jag honom att beskriva hur jag skulle kunna hitta honom i Bretagne. Han svarade inte på det, men återkom varje gång i breven till att han älskade mig och att han ville att jag skulle komma så fort som möjligt.

Terminen lunkade framåt och varje morgon sa jag för mig själv:

-          Jag kan åka när jag vill, det är bara att gå ner till stationen, ta tåget mot Stockholm och där byta till nattåget mot Frankrike.

Annis brukar möta mig utanför skolan. På något konstigt sätt har hon kommit på att jag är blyg och har svårt att gå så där världsvant uppför trapporna som alla andra gör, utom Annis förstås. Hon bryr sig inte om hur hon rör sig eller hur hon ser ut. Ofta luktar det häst av henne även om hon skrubbat och duschat sig flera gånger efter mockningen. Jag har nästan vant mig vid lukten, det luktar hemvant på något sätt. Vi brukar inte prata på morgnarna, men den här morgonen märker jag att hon tittar på mig gång på gång.

-          Vad är det?

-          Inget.

-          Men, kom igen nu. Har det hänt något?

-          Jag kollade i några franska tidningar igår.

-          Och?

-          Det finns en kurs i franska för svenskar på Sorbonne i Paris. Kan inte du och jag gå på den i vår?

-          Va, hur då, vi har ju skolan och förresten ska jag …

Annis rycker till och hennes öron fyller upp hela trapphuset.

-          Vad ska du göra?

Vi är precis framme vid lektionssalarna. Jag kniper ihop munnen och går in. Jag känner hennes nyfikna blick i nacken hela lektionen. Hittills har jag inte berättat för någon, inte ens för Annis, om Mats och min resa. Varför ska hon börja rota i det, tänker jag och tar fram stenvisiret igen. Kommande vecka undviker jag Annis så gott det går och när vi möts pratar jag på om andra saker i ett hetsande tempo. Hon säger ingenting, men hennes antenn är påslagen och roterar runt, runt så fort vi närmar oss varandra.

En kväll när jag kommer hem känner jag doften av nybakat bröd ända ut på trappan. Annis sitter vid köksbordet med mamma. Hon har bryggt te i finaste blå kannan och satt fram scones och plommonmarmelad. De sitter helt nära varandra, lutade över en bok. Jag förstår direkt att mamma dragit fram någon av sina konstböcker och plågar Annis med undervisning om Renoir, Matisse och vad de nu heter. När jag vid tredje försöket lyckas få dörren att ilsket slå till, tittar de upp.

-          Hej, vi har väntat på dig. Vad sent du kommer. Kom och fika med oss.

-          Nej, jag måste plugga.

-          Vi pratar om olika museer i Paris och all konst som finns att titta på där. Annis ska ju åka dit.

Mitt citronsura ansikte speglas i vitrinskåpet. Där sitter de och pratar om Paris och det verkar ju som världens bästa grej att resa dit, enligt mamma. Men, om jag vill åka till Bretagne, då hade det blivit katastrof och pappa hade exploderat.

-          Jag har berättat om din franska brevvän, Annis känner inte till henne. Vad var det hon hette?

-          Kom, vi går ut, väser jag till Annis, och släpar henne mot dörren medan mina ögon kastar svart galla på mamma.

Annis ser helt blank ut, men följer mig ut på veranda. Jag stänger dörrarna in mot huset och sjunker ner i korgstolen. Annis snubblar ner i den andra korgstolen som knakar till under hennes tyngd. Man hör äppelträdens grenar vrida sig av olust i trädgården. De knackar på fönsterrutorna gång på gång som om de vill fånga vår uppmärksamhet. Annis sitter och tittar på sina fingrar. Nagelbanden är lika grovt bruna som vanligt och jag är nära att föreslå en grovborstning med Fenom men hejdar mig när jag ser pappa utanför fönstret. Han viftar frenetiskt med portföljen och kliver direkt in till oss trots att jag försöker skicka mina missiler mot honom. Han ler sitt allra största leende och Annis lyser upp i förhoppning om att solen ska stråla in i huset igen.

-          Bon soir mademoiselles, tjoar han i dörren. Varför hängs det med huvudena här då?

-          Pappa, sluta, gå härifrån.

-          Nehej min lilla snuppa, nu ska du få läsa i ett franskt magasin om en svensk fåraherde som gjort karriär i Frankrike.

Jag kastar mig ur stolen mot pappa och motar ut honom från verandan. Han håller på att ramla baklänges av attacken och drar med sig några galgar innan han får fast mark under fötterna igen.

-          Oj, oj, oj säger han skrattande i falsett, har de italienska generna tagit över, då är det bäst man aktar sig.

-          Kom nu säger mamma, middagen är snart klar. Vi låter flickorna vara ifred.

Mamma stänger dörren till verandan utan att ens titta åt vårt håll. Jag är så andfådd i flera minuter att jag inte får fram ett ord. Det är alldeles tyst överallt och jag ser genom luggen att Annis har rest sig och är på väg att gå.

-          Jag måste gå nu, det är min tur att fixa i stallet.

-          Ja, visst det är klart, säger jag med lättnad i rösten.

Efter en stund smyger jag ut i hallen. På golvet ligger ”Paris Match”, som jag tar i farten innan jag rusar upp för trapporna till mitt rum och låser dörren. Där slänger gråten omkull mig på sängen och jag sköljs av tårarna som renar hela min kropp. Det är som att åka en flodbåt i regnet långt, långt bort, jag bara följer med utan att något kan hindra mig. På väg in i sömnen hör jag pappa knacka på dörren, men jag svarar inte.

Nästa dag vaknar jag redan före klockan sex. Koppen är lätt och rummet har ett nytt djup, som om ögonens fokus har flyttat sig. När jag kliver upp ser jag tidningen på golvet. Jag knölar till den med fötterna medan jag klär på mig. Då vrids en första uppslaget fram och Mats leende kliver ut ur tidningen. Först ryggar jag tillbaka och är på väg att springa iväg, men så vänder jag mig om och tar upp tidningen. Mats har låtit håret växa till en tunn hästsvans och runt halsen skymtar en kedja med ett peacemärke. Vad står det egentligen? Några ord kan jag förstå, men meningarna är långa och jag får inget sammanhang. Just typiskt att jag inte klarar att läsa det här, tänker jag och Annis ska inte få hjälpa mig då lägger hon sig bara i. Jag stoppar ner tidningen i Kånken och smyger nedför trappan, sätter på gympaskorna och lämnar huset.

Jag kommer tidigt till skolan och sätter mig på en bänk. Det har börjat bli kyligare på morgnarna och jag saknar jackan, som jag glömde i hastigheten på väg ut från huset. Jag drar upp en lång, stickad halsduk från ryggsäcken och virar om mig. Inga andra elever har kommit ännu, men jag ser en och annan lärare på väg in genom personalingången.

-          Bonjour Sylvia, ca va?

Jag hoppar högt och vänder mig ilsket om. Vem kommer nu då, får jag aldrig vara ifred? Men, det är ett mjukt, vänligt ansikte som är så nära att jag nästan känner hennes andedräkt.

-          Förlåt Sylvia, hoppas att jag inte skrämde dig. Du ser ut att frysa här i nordanvinden. Kom med till lärarrummet så ska du få lite kaffe.

Jag tittar upp i Kerstins varma bruna ögon och tar hennes utsträckta hand. Snart sitter jag längst in i lärarrummet nedsjunken i en sliten skinnfåtölj. De höga fönstren har polyestergardiner med orange och bruna blommor. Jag kramar ryggsäcken i knät medan Kerstin brygger kaffe. Snart kommer hon med en stor vit mugg, rykande hett kaffe och en knäckemacka med smör till mig. Hennes mugg är handmålad och det står Kerstin med skrivstil på den. Mina händer tinar upp medan jag håller muggen och efter en stund vågar jag lyfta blicken. Samma mjuka leende möter mig igen. Det är inte påträngande, inte frågande, inte väntande. Hennes närvaro är absolut och mina muskler släpper spänningen till nolläge.

-          Hur är läget, frågar hon.

Mer behövs inte för att jag ska öppna munnen och låta floden av ord svämma över i rummet. Allt kommer fram, om Mats som gett sig iväg, om hur instängd jag känner mig hemma, om mamma och pappa som ska bestämma allt, om Annis som vill att jag ska resa med henne till Paris. Jag vet inte hur länge det pågår. Ibland drar jag efter andan för att se om min lärare har drunknat, men hon sitter stadigt på sin klippa och bara lyssnar. Till slut tar jag fram ”Paris Match” och slår upp den på bordet.

-          Vad står det här? Kan du översätta åt mig?

Kerstin tittar först på mig och sedan på tidningen. Där lyser Mats ansikte i ett hav av bräkande får.

-          Är det här Mats?

-          Hm…

Kerstin ögnar snabbt igenom artikeln och berättar om den svenske fåraherden Mats som har lämnat allt bakom sig i Sverige. Han vill finna sitt eget jag i samklang med naturen och leva fritt under stjärnorna. Hans arbetsgivare, en fransk storbonde, är också intervjuad i tidningen. Han lovprisar vikingen som kommit för att ta hand om hans får och så skojar han om att han har tre giftasvuxna döttrar som alla suktar efter denne långe, ljuse yngling.

Mina ögon möter Kerstins och det blir tyst en lång stund.  Jag dricker av det nu ljumma kaffet och tar några tuggor på smörgåsen. Det är som om mina energidepåer behöver fyllas på för att ge styrka inför ett beslut. Bilden av Mats tonas ner och försvinner ner genom bordsskivan medan jag drar en lång suck. Jag inser med ens att jag måste ta ett beslut om vad jag egentligen vill göra, utan att alla ska lägga sig i, men jag vet inte vad jag vill.

-          Jag vet inte vad jag ska göra? Vad tycker du?

-          Svaret på det finns nog bara inom dig själv. Har du lyssnat på ditt hjärta?

-          Jag försöker ju det hela tiden, men jag vet ändå inte.

-          Kanske går det bättre på en lugn plats där du kan sitta och fundera.

Skolklockan ringer ilsket och Kerstin reser sig hastigt. Jag rafsar ner tidningen i ryggsäcken och vänder mig snabbt mot dörren. Då känner jag Kerstins arm om mina axlar och suger i mig all kraft jag kan, medan jag fjärilslätt kramar henne, innan jag rusar till lektionen.

Skoldagen segar sig fram. Jag lyssnar inte på lärarnas tuggande och flera gånger vet jag inte ens vad de frågar efter när irriterat ”Sylvia” når min hjärna. Annis ser jag inte röken av, hon står mest och hänger med några andra tjejer. Skönt, tänker jag, låt mig bara vara ifred. Till slut orkar jag inte utan säger till matteläraren att jag har ont i halsen och måste gå hem. Han tittar först lite misstänksamt på mig, men låter mig gå. Jag skyndar mig ut för att inte någon ska ropa mig tillbaka. Utanför skoldörren blåser höstlöven omkring i duggregnet. Jag virar halsduken om huvudet och följer fötterna som traskar iväg på den blöta trottoaren. Vägen leder mot skogen och jag svänger in på stigen som leder till vindskyddet. Det regnar allt mera, men granarna skyddar mot det blöta.  Syret i skogen får mig att piggna till och klarheten från morgonen kommer tillbaka i hjärnan. Jag har inte varit i vindskyddet sedan i våras när Mats och jag tog adjö av varandra.  Lite kolnad ved ligger vid grillplatsen, men inga människor syns till. Jag kryper in i vindskyddet och kurar ihop mig. Det enda som hörs är droppandet från träden och tystnaden dunkar dovt i mitt huvud. Efter en stund tar jag fram tidningen igen och bläddrar på måfå. På varje uppslag är det en intervju med en ung person i olika miljöer. Jag läser så gott det går under bilderna och förstår att det handlar om deras förverkligade drömmar. I en artikel ser jag en ljus flicka i min ålder som står utanför en skola i Zambia. Hon har arbetskläder på sig och håller en murslev i ena handen. Strax intill ser man barn med skolväskor på väg in i skolan.  Där står något om ”Organisation des Nations Unies” och volontärer.

Det vore något, att resa till Afrika som volontär, att få göra något meningsfullt. Tankarna far omkring med alla möjligheter, allt jag skulle kunna göra. Dörrarna öppnas och för första gången kan jag se vuxenlivet som något att kämpa för på riktigt. Jag kan välja själv, ingen kan stoppa mig.

Regnet har upphört och jag tittar ut från vindskyddet. Lite solstrålar kommer ner mellan granarna som ger långa skuggor på mossan. Tidningen är både fuktig och knölig när jag stoppar ner den igen. Med beslutsamma steg går jag tillbaka på stigen med högburet huvud. Jag når nästan upp till granarnas toppar. Där har jag en vidunderlig utsikt bort mot horisonten. Allt är lätt, jag kommer att slita mig loss från alla som håller mig tillbaka. Ingen kan stoppa mig. Jag ska bli fri. Naturen sjunger med i min harmoni, det finns inga gränser för mig, allt kan jag göra. Men, mitt i ett steg snubblar jag på en rot och är nära att ramla omkull. Jag tar emot mig med ena handen som knakar till. Det gör ont, jag svär rakt ut. Då tar någon tag i skjortkragen. Jag lyfts upp igen. Nästa steg räddar mig till balans. Ett moln drar förbi med en skugga av tvivel som vill leta sig in i hjärtat. Men, jag har bestämt mig. Jag stänger dörren till barnkammaren och fortsätter längs min stig.