Den märkligaste dagen i mitt liv

-          Tänk på avståndet mellan tåg och plattform när du stiger av.

Ja, men hur många gånger har jag inte hört det i högtalarnas rassliga röst. Denna ständiga upprepning av något meningslöst. Varför ska jag tänka på det när jag sitter här och blåstirrar på min mobil för att inte behöva möta blicken från den haltande tiggaren som just lagt en inplastad bön om en krona eller två på det tomma sätet mittemot. Vad betyder det där avståndet egentligen, har någon fastnat där, är det något som händer varje dag eller tjatar högtalaren bara för att ha något att säga. Hittills har jag inte hört varningen på något annat språk – Think about the distance between train and platform when you get off the train. Pencez de la distance entre le train et le plate-form quand vous decendez le train.En bra språkövning tänker jag och smilbandet drar i kindens muskler när jag tittar genom vagnsfönstret och ser min spegelbild. Toningen till rågblond blev verkligen lyckad den här gången och det korallröda läppstiftet med konturpennan runt läpparna ger en riktig pussmun. Rätt snyggt faktiskt med de stora pärlörhängena som glittrar till när jag, knappt märkbart för medpassagerarna, skakar lätt på huvudet. I knäet ligger den mörkblå, glansiga papperspåsen med kartongen från skomakaren. Ovanligt att få en kartong till bara en sko, men så har den också lagats på ett riktigt skomakeri, inte hos någon snabbklacksfixare utan känsla för kvalitetsskor. Undrar bara var den andra skon tog vägen. Senast såg jag den på skohyllan längst in i min walk in closet bakom Moon bootsen. Den lyste rött och ropade till mig att den saknade sin make, den ville inte vara ensam längre. Hur kunde jag lämna iväg honom och sedan låta månaderna gå. Den höga stilettklacken stampade ettrigt, ännu rödare i sin ilska, och såg tjurigt på mig. Nåja, så bråttom var det väl inte försökte jag säga. Jag fick bara en fnysning till svar och sedan vändes bakkappan mot mig i en tjurig protest.

Men saken är den att jag aldrig går på Lions nyårsbal utan mina högklackade skinnpumps. Ryggraden får en helt annan utstrålning och huvudet når ända upp mot kristallkronorna när jag kliver in i spegelsalen med de skorna på fötterna. Men var fanns kvittot? Jag snodde runt i alla vrår där hemma, gång på gång, svettigare och svettigare. Till slut fann jag det i kökslådan bredvid diskstället. Inlämnad 16 september stod det och på det finstilta läste jag: ”Inlämnade skodon skall avhämtas inom tre månader”.

Skomakaren hade kommit som flykting från Estland för många år sedan. Han tufflade omkring i verkstaden iklädd sin gråa, hemstickade yllekofta som hängde nästan ner till knäna. Hårets många vita virvlar höll emot varje försök till frisyr. Under ögonens rullgardiner lyste ögonen fram som ivriga snökristaller.

Jag hade hört delar av hans historia när han berättade den för några skolbarn som besökte skomakeriet. Hansfamilj hade flytt i en liten snipa över Östersjön när han var fem år gammal. De meterhöga vågorna vräkte honom hit och dit medan han låg hopkurad i sina spyor på durken och höll sig i relingen så gott det gick. Båten fick de köpa dyrt och han berättade att de betalade den med hans mors ärvda guldlänk och ett halsband med odlade pärlor. De hade tur som klarade färden och kom iland i Sandhamn där de kunde vila ut och fick sedan åka med en svensk korvett till fastlandet. Pappan återupptog sitt yrke som skomakare och sonen fick efter många år som lärling ta över skomakeriet.

Nu kommer tiggaren tillbaka. ”Tack så mycke, tack så mycke”. Min blick irrar för att hitta någon reklam eller vad som helst att sjunka in i, men ögonen hinner inte med. De fastnar istället på tiggarens fötter och jag ser att hon bara har två olika skor på sig. På högerfoten en vinterkänga med grova hopknutna snören, på vänsterfoten sitter en röd, högklackad sko. Men varför springer hon omkring på det viset. Är hon inte klok. Snart är hon framme vid min plats och jag måste se upp mot hennes ansikte. Hennes smilgropar hypnotiserar mig och jag öppnar min påse i slow motion, fipplar med kartongen och tar fram nyårsbalsskon ur silkespapperet. Luften låser sig i min strupe. Tiggarens smilgropar djupnar och kindernas torra kronblad faller ner på golvet. Hon sätter sig ner och börjar knyta upp kängan med sina spruckna fingrar. Runtomkring ser jag alla långhalsar som har ögonen fladdrande utanför kropparna. En naken, nätt fot med olivdoft kommer fram. Hon tar skon från min hand medan jag blinkar och blinkar. Den passar perfekt och nu kysser skorna varandra i återseendets glädje. Hela vagnen blir som en karusell där vi bländas av diskokulorna i taket och skorna formar piruetter när Blå tåget för oss allt längre in i berget, långt långt bort.